måndag

Det blev ju bra till sist ändå. Min bror fick stå för det avspända och jag för det neurotiska, men det är kanske så det får vara då. Jag tar mig dock friheten att påstå att jag var oumbärlig i mitt idoga burkplockande kvällen igenom och att det var på grund av mig som huset inte såg ut som Jerusalems förstöring dagen efter. En parantes är dessutom hur otroligt svårt det är att göra sig av med stora mängder hushållssopor.

Nu när jag har gjort min plikt och varit festfixare har jag för avsikt att kapsla in mig den här veckan och läsa alternativt förflytta mig och kapseln till avskild park. Det är väldans typiskt att pengar aldrig kommer när man behöver dem. Det är väldans typiskt att juli månad kommer gå i svältens tecken. Jag har allvarliga funderingar på att fly staden och volontärarbeta på min systers bar.

krascha

Nu börjar neurotiska värdinnan i mig göra sig påmind. Hon var i sitt esse nyårsafton för fyra år sedan. Ingen visste var Lisa hade tagit vägen, men i hennes ställe hade en mycket otrevlig flicka tagit över. Hon skällde och domderade, stog inte still en sekund, plockade utan uppehåll och viftade bort alla samtal. Till sist ställde sig neurotiska värdinnan vid skivspelaren en stund och inte förrän då kom Lisa tillbaka till festen.
Bara vi inte gör misstaget från kräftskivan för två år sedan och glömde soppåsarna utomhus över natten. Gräsmattan ersattes av en kräftmatta med tillhörande blommor av servetter, burkar och plastglas som glimmade i augustisolen. Midsommarafton 2005 ska jag vara närvarande hela tiden och jag ska inte springa någonstans jag ska sitta alldeles still och njuta med en massa fina vänner.

summertime the roughest time

Idag har jag riktigt vältrat mig i melankoli. Saker man oroar sig för har en tendens att liksom skölja över en istället för att komma lite mer praktiskt lite i taget och därmed också lättare att ta itu med. Det gick upp för mig att jag inte har en plan B för hösten och har tydligen låtsas som ingenting hela våren. Det kanske är lite som med sommaren; det ska vara så bra och fint och fantastiskt hela tiden när det är såhär fint väder och till sist orkar man inte. Man orkar inte bry sig om uteserveringar och snajdiga klänningar och utnyttjandet av varenda sekund. Jag vill inte ha ångest för allt det jag inte tar itu med. Jag måste ha spenderat så många timmar på denna oro som förmodligen, eller oftast, varit helt obefogad.
Men det beror kanske också på vad man jämför med. Jag har börjat på de där små sakerna jag ville börja på. Och det är ju alltid en början. Och så blir jag som vanligt glad åt de där små sakerna. Som när Agnes vaknar vid 12-tiden och berättar att det sista hon kommer ihåg från sin dröm är att hon säger:
"Jag visste väl det! Alla som kommer från månen är helt sjuka i huvudet."

pripps blå

Det är märkligt och lite synd att när det blir såhär fantastiskt somrigt så känner man att det nästan blir lite klyschigt. Det är som att man inte vill inse och väntar envist på regnet. Inte ens igår när det verkligen skulle regna så regnade det. Någon vill ge oss vacker sommar och vi är inte där för att ta emot den. Men igår vid elvatiden på kvällen promenerade jag och Agnes bort till videoaffären i sandaler och utan kofta. Då insåg i alla fall jag att sommaren är här för att stanna. Tack så mycket.

Dessutom har jag insett hur skönt det är att sitta inne och titta på film också, mitt i allt sommarstohej. SVT:s Steve McQueensatsning är underbar, och bredbandet ger fantastiska möjligheter. Dessutom såg jag Kung-Fu Hustle på bio häromdagen och den lever jag fortfarande på. När jag väl köpt Acceleratorbiljetten så stillas nog den värsta musikabstinensen också.

nystart

Det var inte det lättaste att sätta igång något seriöst. Fick till något obegripligt som jag sedan inte kunde få bort och gav upp. Om det här kommer upp på min blog nu förtjänar jag ett glas vitt på trappan.

I grannens trädgård står just nu ett enormt partytält som imorgon kommer vara fyllt av glada släktingar till den unge studenten. Vad otroligt avlägset det känns. Jag kan inte bestämma mig om jag har hunnit med mycket eller ingenting sedan min student. Kanske inte hjälper att den här sommaren är den andra i tristessens tecken, med en rastlös och obekväm känsla i kroppen, nervositet inför hösten och oro över att sommaren aldrig kommer komma.