summertime the roughest time

Idag har jag riktigt vältrat mig i melankoli. Saker man oroar sig för har en tendens att liksom skölja över en istället för att komma lite mer praktiskt lite i taget och därmed också lättare att ta itu med. Det gick upp för mig att jag inte har en plan B för hösten och har tydligen låtsas som ingenting hela våren. Det kanske är lite som med sommaren; det ska vara så bra och fint och fantastiskt hela tiden när det är såhär fint väder och till sist orkar man inte. Man orkar inte bry sig om uteserveringar och snajdiga klänningar och utnyttjandet av varenda sekund. Jag vill inte ha ångest för allt det jag inte tar itu med. Jag måste ha spenderat så många timmar på denna oro som förmodligen, eller oftast, varit helt obefogad.
Men det beror kanske också på vad man jämför med. Jag har börjat på de där små sakerna jag ville börja på. Och det är ju alltid en början. Och så blir jag som vanligt glad åt de där små sakerna. Som när Agnes vaknar vid 12-tiden och berättar att det sista hon kommer ihåg från sin dröm är att hon säger:
"Jag visste väl det! Alla som kommer från månen är helt sjuka i huvudet."