time of the season

Jag lyckades spela helt okej musik i typ fem timmar i fredags. Och jag ville aldrig sluta. Så skönt att sitta i hörnet för sig själv och inte prata så mycket. Blev t.o.m ombedd att spela igen när technokillarna blev för obskyra framåt 4-snåret vilket kändes fint då jag trodde det jag spelade egentligen inte passade in där. Eller så ska jag inte bry mig så mycket, man ska väl spela det man gillar.

Helgen överlag har varit mestadels bra. Mera öl, fika, regn, film. Josefine och Andreas kraschar i kollektivet för tillfället vilket är trevligt. Jag ska fortsätta min soffpotatisdag och vänta på att de kommer hem med fyllda matkassar. Imorgon blir det premiärfest för en ny butik på Uppåt Framåt och jag ska göra slag i saken och gå i second handaffärer också. Riktiga second handaffärer. Där en väska fortfarande kostar 20 kronor.

hemma

På väg att skriva någonting jättetöntigt och pubertalt men det känns i alla fall skönare att vara i Göteborg i Malins fina, stora lägenhet med balkong mot kanalen och kvällsol och hjälpa henne städa ur kulturföreningens festlokal och träffa Linnea än att vara i Stockholm just nu. Jag tar mig friheten att vara utanför allt det där och hänga någonstans där det just nu känns som jag inte måste försöka så mycket. Eller inte alls faktiskt. Det kan bli ganska tröttsamt att pendla mellan total gemenskap och total förvirring. Just nu är mina syskon min fasta punkt. Och Göteborg precis sådär lagom långt borta som det behövs.

finans

Kul. Fick ungefär hälften av vad jag hade räknat med i lön. Där rök min planering. Eller där rök typ resten av sommaren.

Klubben/Festen är på g nu i alla fall. Embla och jag har knåpat ihop en flyer som jag hoppas kommer ut på papper snart. Det ska bli riktigt trevligt. Kom på att 18:e augusti är en rätt bra dag också, i slutet på sommaren. Alla är på väg att påbörja sina projekt eller vad man ska kalla det inför hösten, men inte riktigt än. Något att se fram emot.

Vad bra det kommer bli att hänga i Göteborg utan ett öre på fickan. Vad bra att jag är skyldig folk en massa pengar som jag tänkte att jag skulle ge dem när jag fick min feta julilön. Det är roligt nästan jämt.

draw the line

Den där alternativa glassbilen är riktigt otäck. Lite som clowner eller för hysteriska skratt. Det är meningen att man ska bli glad och skutta ut på gatan med sedlarna viftande i handen och barnen springande runt benen, men istället sitter man på andra våningen med dålig kabel-tv där bilden hoppar och sätter skrattet i halsen.

Den här har jag ritat idag. Jag lovar.

pop it like it's hot

Fick precis mess från syskonen i Amsterdam. Skulle vilja varit där med dem. Ska man ha riktig "glömma-allt-ingen-morgondag-förresten-ingen-nästa-timme-heller"mentalitet ligger Amsterdam i topp. Millenieskiftet är fortfarande ett av de roligaste, märkligaste, drömskaste nyårsaftnar jag haft.

Idag har jag skrivit en låt. Den blev ganska pretto och lite fin. Hängt med Josefine och Becky en stund, tittat på en dålig film, ("The Notebook"), ringt angående klubben, bränt en blandskiva och gjort spellistor. Snart är det fredag och då åker jag äntligen till Skåne. Då ska jag försöka hitta nya filmer som pappa gillar, det lyckas kanske var 20:e gång. Det är roligt att vara envis.

evening delight

Min kvällsvy för det mesta

skummeslöv

Regnet och åskan påminner mig om landet. Till skillnad från stan brukar åskväder bli pampigare nära havet utan höga byggnader i vägen. Vårt hus hade nog ett underbart läge när det byggdes på 50-talet, men sedan dess har det byggts så många hus mellan oss och havet att man inte ens kan se det om man inte ställer sig på tå på muren i trägården. Men våra gamla vänner bor med panoramafönster längst ner vid stranden och efter en middag för kanske 4 år sedan beskådade jag det vackraste åskvädret. Det höll på i timmar och det var augusti så det var riktigt mörkt förutom blixtformationerna någon kilometer från oss. Det var nog först då jag slutade vara rädd för åska och började bli riktigt fascinerad.

closing in

Reservplats 4. Vill jag verkligen det här? Om det är så måste jag förmodligen ringa och tjata. Jättemycket. Vilket fantastiskt i-landsproblem. Och hur fantastiskt jobbigt jag tycker att det är att lyfta luren. Att kämpa och sticka ut hakan ligger inte för mig. Jag är mer för att saker bara ordnar sig av sig själva. Och framför allt är det fantastiskt hur jag lyckas hålla saker ifrån mig, ignorera dem. Är det en försvarsmekanism, allmän detruktivitet eller en undermedveten självbevarelsedrift? Jag vill, det är klart jag vill gå den här linjen. Jag vet att jag ska gå på det jag tänkt från början, det brukar oftast bli bra. Och jag behöver göra något eget, komma bort från det här och komma igång. Men jag skulle väldigt gärna spola framåt till där jag sitter i ett studentrum eller egen lägenhet om det vill sig väl och läser eller skriver och verkligen gör det för att jag är för långt bort från det som skulle kunna orsaka problem och tankspriddhet.

la strada och adjö agnes

torsdag

Ölautomat på toaletten

quadrophenia

Posten skickar mitt nationella antagningsbesked till landet istället för hem. Eller jag antar att de kommer göra det eftersom jag fick ett antagningsbesked från en av instutionerna till landet. Allt är lite förvirrat. Liksom lite skevt, inte riktigt okej men nästan. Känner mig lite obekväm men kan inte klaga på något påtagligt. Jag är ledig och har lite pengar. Jag har små resor kvar i sommar att se fram emot. Fina böcker att läsa, bra musik att höra, kvällar att njuta. Det är som att jag ser till att lägga all min energi på det jag inte riktigt kan rå över. Och vad som än står i det där beskedet kan jag göra väldigt lite åt det nu.

Lyckas man pricka in rätt person är sommarpratet på P1 riktigt bra mot tomheten. Det sätter igång tankarna igen. Rätt tankar. Och om några timmar promenerar jag ner till Hornsgatan och kollar in lokalen där det om en månad blir fest. Kanske går det att öva bort de där personlighetsdragen som är mindre sympatiska. Om jag utsätter mig tillräckligt många gånger kanske det försvinner. I alla fall nästan. Mest längtar jag just nu till Orust och kaffe och "Amandla Mandela" på Stockencaféet

landlords

Drömde att jag skulle hyra ett rum hos ett äldre par någonstans i Stockholm i en gigantisk paradlägenhet med kritallkronor i alla rum och vitrinskåp i varje hörn. Mitt rum var jättestort och det var flera meter högt i tak. Gården var ljus och lugn. Och jag tänkte seriöst att "här kan jag bo". Tydligen var det inget problem att jag typ skulle vara hemma senast elva varje kväll och inte fick röra något förutom i köket. Märklig dröm.

Eftersom jag inte är så inspirerad att göra något speciellt alls idag lägger jag upp lite bilder från våren i ingen speciell ordning.

oh i'll get by

Moderna Museet svalkade skönt idag. Om man inte åker ut och badar hela dagen ska man inte vara utomhus alls när det är såhär varmt. Jockum Nordström var värd promenaden, även om hans bilder var lite väl obehagliga ibland. Och shopen är lika farlig varje gång, det kräver stor motståndsstyrka och beslutsamhet för att gå ut därifrån utan att köpa med sig halva affären.

För övrigt börjar jag tröttna rejält på vissa delar i min tillvaro. Trodde jag hade lite koll och förstod mig på andra människor, men jag blir motbevisad gång på gång. Tid betyder så mycket mer än jag medvetet har trott, och man glömmer lätt bort betydelsen av tid när man träffar mycket folk under, (förhållandevis) kort period. Måste lära mig prioritera lite igen, det finns en anledning till att man har haft vänner i mer än tio år och fortfarande har dem.

accelerator

Embla på Smog

Smog

Joanna Newsom

Magnolia Electric Co

Sonic Youth

Devendra Banhart


Från scenen

Moa


Noah och Casper

mobile clubbing

DN:s kulturdel idag: ännu ett nytt socialt experiment. Att dansa till sin egen musik på allmän plats tillsammans med andra som dansar till sin egna musik på samma allmäna plats. De säger att det är precis som vilken klubb som helst, bara att man slipper dörrvakter, entréavgifter och skabbiga lokaler. På utsatt tid samlas de och dansar med sina i-pods i högsta hugg.

Jag förstår inte. Är inte hela poängen med klubb att man möts? Att alla hör samma musik och delar den gemensamt? Att man kan, (om man inte står mitt på dansgolvet kanske) prata med varandra, ta en öl, vara som folk? Det är ju jättefint att alla kan vara sin egen dj, men jag skulle i alla fall inte vilja vara dj om jag inte såg någon dansa till musiken jag spelade. Då tycker jag de andra två sociala rycken Magnus Larsson tog upp verkar roligare, om än med samma något odefinierbara poäng:
"flash mobs" (plötsliga utbrott av konstnärlig samverkan) eller
"guerilla queer" (gayinvasioner på utpräglat heterosexuella barer).
Vår svenska motsvarighet får väl bli "ironiragg" då.