mobile clubbing

DN:s kulturdel idag: ännu ett nytt socialt experiment. Att dansa till sin egen musik på allmän plats tillsammans med andra som dansar till sin egna musik på samma allmäna plats. De säger att det är precis som vilken klubb som helst, bara att man slipper dörrvakter, entréavgifter och skabbiga lokaler. På utsatt tid samlas de och dansar med sina i-pods i högsta hugg.

Jag förstår inte. Är inte hela poängen med klubb att man möts? Att alla hör samma musik och delar den gemensamt? Att man kan, (om man inte står mitt på dansgolvet kanske) prata med varandra, ta en öl, vara som folk? Det är ju jättefint att alla kan vara sin egen dj, men jag skulle i alla fall inte vilja vara dj om jag inte såg någon dansa till musiken jag spelade. Då tycker jag de andra två sociala rycken Magnus Larsson tog upp verkar roligare, om än med samma något odefinierbara poäng:
"flash mobs" (plötsliga utbrott av konstnärlig samverkan) eller
"guerilla queer" (gayinvasioner på utpräglat heterosexuella barer).
Vår svenska motsvarighet får väl bli "ironiragg" då.