cutting onions in my head

Åh Gud vilken fantastiskt dålig dag. Behövde åka ut till mamma för att hämta post, (drygt bara det) och fick vänta 20 minuter på bussen. Väl vid brevlådan hade jag inte fått brevet jag väntade på, missade bussen tillbaks och fick vänta ytterligare 30 minuter. Hem och fylla i CSN-papprena, springa till bibblan för att kopiera antagningsbeskedet men hade tagit med mig fel antagningsbesked. När jag kom ut ur biblioteket spöregnade det. Klassiker.

Jag känner inte det minsta obehag inför hela Västeråsgrejen, men ändå har jag gråten i halsen och känner ett motstånd. Alla små detaljer som kanske inte är så viktiga egentligen stör mig så oerhört. Och jag vet inte om det är att jag är förbannad på mig själv för att ha slarvat med papper eller om de verkligen betyder så mycket för mig. Det finns en viss trygghet i att allt är fixat, på alla nivåer; bostad, pengar, datum. Kan det inte bara ordna sig, måste det alltid vara såhär struligt in i det sista? Jag orkar verkligen inte.