hit and run

Jag ville ha lite av Stockholm tillbaks och det fick jag. Med råge. Det var Jens Lekman som sjöng om avskurna fingrar och ljumma sommarkvällar i Hammarhöjden, charterförfest i Beckys lägenhet och snabba fötter via Medusabankomaten till Mett. Jag tror jag hade rätt trevligt mest hela tiden, men jag har börjat märka att jag går in i ett märkligt stadium. Lite frånvarande, lite disträ, lite uttråkad och lite peppad samtidigt. När jag öppnar munnen går den i ett, ändå hittar jag aldrig något att säga. Kroppen är ryckig men lealös. Vågar jag nämna det - kan det vara fylla?

Nåväl. Jag börjar bli lite bitter över att jag ska ha en klubb, (okej fest det är ju bara en gång) och inte kommer kunna spela skivor själv. Har hittat så mycket bra musik på sistone och det finns inget bättre än att se folk bli lika exalterade som jag över den där fantastiska låten.

Å jag glömde nästan berätta. På vägen hem inatt råkade jag och Ruben på ett slagsmål vid Götgatsbacken. En tjej grälade med två biffiga killar varav den ena till sist slog till henne i bakhuvudet. Hon blev såklart ännu argare och började typ halvbrottas med honom. Det är då en kille kommer springande nerifrån torget för att styra upp saker och får en karaketspark i ansiktet så att glasögonen flyger. Jag har nog aldrig sett någon bli nersparkad eller slagen sådär på riktigt och det var jävligt obehagligt. När vi hade ringt polisen och kollat efter biffkillarna, (de slogs i "självförsvar" för övrigt) och började gå hemmåt låg den nersparkade killen fortfarande kvar på marken medvetslös. Verklighetsaction är så långt från film man överhuvudtaget kan komma.