clash

Herre, en vecka utan internet kändes som en evighet. Trodde aldrig jag skulle värdera det så mycket, känna mig så isolerad utan. Men nu har jag äntligen fått steg-för-steg-support av dataföreningen och är åter i kontakt med den stora världen utanför Västerås där jag bor.

Ska inte summera alla detaljer, men gårkvällen är värd några rader. Vi hade vår första sittning. Jag trodde, (faktiskt lite på allvar) att det där studentjiddret slutade med studenten, att jag aldrig skulle behöva sjunga "lambo hej! lambo hej!" något mer någonsin. Nu vet jag bättre. Det finns inget sympatiskt med den typen av supande, det var inte ens lite roligt. Eller jo, sen efter sittningen när man kunde prata i lugn och ro med folk i klassen var det helt okej i typ en timme, men förlåt mig om jag inte tycker det är roligt med porrvisor och härligt ärtiga ramsor i stil med: "Hörde jag ett skål? ATT DU GJORDE!" Killen bredvid var tydligen ekonom och köpte öl i liter åt gången. Alla hade sina röda overaller på sig. Alla bankade i bordet jättemycket så jag tappade besticken i golvet. När sittningen var över och det var mer fest så blev hybriden mellan mellanstadiedisco och bondfylla total.

Missförstå mig rätt, jag trivs riktigt bra. Klassen är vänlig och skön, men jag har svårigheter att hitta riktigt rätt. Det finns någon slags frihet i att vara lite olik sig själv, ta lite mindre plats, känna att det inte gör något att man går hem tidigt eller väljer att tacka nej helt och hållet. Kanske börjar jag bli gammal men jag och min lägenhet är jävligt tighta just nu.

Imorgon fyller jag ett år till men jag åker tillbaks till stan redan nu.