eq

Längtar till Skåne igen. Det är som att det inte spelar någon roll var jag befinner mig eller hur förutsättningarna är. Det är något med avslappningen och det lugnande som jag tror jag ska finna där hela tiden. Förmodligen någon självuppfyllande profetia men visst, funkar det så varför inte.

Förutom Skåne vill jag resa långt bort. Men det börjar kännas lite uppgivet när alla platser förutom typ Skandinavien är 10.0 på riskskalan. Ville åka till Bali. Bomb. New York. Tunnelbaneterrorism. Transibiriska. Fågelinfluensan i Kina. Och på mitt märkliga, bortskämda medelklassvis tycker jag samtidigt att resa längre bort känns mera resa när jag t.ex. skulle kunna åka och hälsa på Hedvig i London typ närsom.

Har bestämt mig för att stanna i V-ås i helgen. Första helgen. Kanske är bra. Kanske kan göra sånt jag sagt att jag skulle göra när jag flyttade till en tråkig småstad men inte ens haft i tanken sedan jag flyttade. Det enda jag tänker på är hur jag kan förändra min lägenhet utan att förstöra väggar och golv eller vad jag ska se på TV eftersom jag typ aldrig haft kabelTV förut. Ska i alla fall dra till Jenny ikväll och hänga ett tag på kåren. En gnällig sida hos mig som jag inte riktigt känner igen åmar och kråmar sig och typ vill inte. När jag promenerade i stan idag kände jag hur jag inte riktigt ser den här stan som min. Jag lägger inte ner någon som helst energi på att lära känna något eller någon. Allt jag såg mig själv göra när jag flyttade hit var saker jag ville göra själv och för mig själv. Blir lite problematiskt när man är i en klass och gärna socialiserar med den åtminstone på föreläsningarna. Jag har nog valt att stå lite utanför hela det där stressade "lära känna varandra" men det är inte helt friktionsfritt. Nu skulle jag kunna förklara varför med väldigt många fina beteendevetarord men jag lovar, jag ska inte.