hold on, it's the future

Det är ett hårt jobb att hålla sig uppdaterad. Framför allt som det känns som att jag startade 5 år efter alla andra som det var. Bredband hemma var typ inte i mitt medvetande och kabel-TV är värsta revolutionen. Att jag ens orkar försöka. Jag blir överaskad varje gång jag faktiskt lyckats luska fram något själv och sedan hittar det någonstans i någon tidning ett tag senare. Som att det skulle vara något att sträva efter. Det är väldans kul, men det blir inte färdigt.
Nu ska jag i alla fall bli med Ipod tänkte jag. En såndär ny med 30 GB. Man får gratis gravyr. Men vad gravera? "Ipod therefore I am?"

Idag köpte jag en hyacint. Den står ensam i mitt fönster på en liten tallrik och tittar ut över ett Västerås som är sjukt kallt och ganska tråkigt. Tur att den är på den sidan om glaset där det är så roligt då.

4 days ti'll freedom

Förutom att plugga till tentan eller ha ångest när jag inte pluggar till tentan händer väldigt lite i mitt liv just nu.

Har hittat en sida som streamar soundtracket till "Me and You and Everyone We Know" och det är så fint. Speciellt "Goldfish" och "Socks On Ears". Och Cody Chestnutt-låten. Och "F***". Jag gillar soundtrack till filmer jag verkligen tycker om. Som att vara en del av filmen. Pax för att vara Miranda July.
Mer bra musik just nu är:
Looker: Ballad of the 9th Precinct
Arctic Monkeys: Fake Tales of San Fransisco
Lil'Kim: Shut Up Bitch, (jag lyssnar inte så mycket på sånthär men den här låten låter som tv-spel gone bad).

Jag gick på adventskonsert i söndags. Det var väldigt fint och jag kom fram till att jag inte vill sjunga i kör igen, men att jag ändå saknar det på ett nostalgiskt vis. Fick instuderingsfrågor idag och när jag såg att jag kunde typ de tre första på första sidan tänkte jag att då ska jag inte plugga mer idag. Yeey me. Jag ska titta på "Grey's Anatomy" istället.

human behaviour for dummies

Det slutar aldrig vara bland det allra finaste att veta vad man vilar allra bäst i. Att veta att ens funderingar hittar reflektioner hos andra och samtidigt någon som valt att se världen ur ett helt annat perspektiv, förklaringar jag aldrig skulle komma på eller hitta på egen hand. Att saker sällan är vad man tror att de är, att människor kan överaska och hur oerhört skönt det är få nya perspektiv. Mitt perspektiv blev dammigt och pixligt för länge sedan. Min verklighet är inte som på film, jag vet, men den kanske är det mer än vad jag tror. Kanske jag får börja lära mig att vi har börjat fungera såhär nu, det finns en övervakande känsla som jag inte kommer ifrån. Men kanske jag kan vila i den då istället, riktigt simma omkring i den tills fingrarna skrynklar sig. Så länge det är såhär tydligt att andra försöker förstå på det milda sättet, det skriks så förfärligt mycket som det är, så är jag rätt nöjd. Det gör det lite lättare med allt annat.
Idag såg jag "Me and You and Everyone We Know". Se den.

white noise

Jodå, nu har jag minsann känt på livet som äkta Västeråsbo. Vi drack vin och sen gick vi till "Å". Där var det småstadsblickar flygande över huvudet, jag fick ducka ner i ölen och i mina kurskompisars samtal. Men det var okej, vi fick frikort till "nedervåningen". En trappa ner var allt vitt, de hade fixat vita bord, vita stolar och hängt lakan överallt och diverse ryamattor på väggarna, (in case någon bestämmer sig för att vila ett tag?). Som en märklig blandning av konstfest och utomlands. Lite taffligt, men nytt ändå. Och som vanligt kom jag aldrig ur min distans, eller alienation om jag ska vara kursen trogen. Jag gillar Västerås, jag gillar lugnet, jag gillar att jag får saker gjort här, jag gillar att det inte är så stora avstånd, jag gillar att jag börjar få schysst kontakt med alla i klassen, de är jättebra, men var är jag i allt det här?

de-construct

Oj oj hej hej fanatiska, fantastiska tentaångest. Det är, vad jag har hört, som ett riktigt svårt mattetal, svaret finns om hörnet, det är där och när jag har förstått det, då öppnar sig dörren och allt är förlåtet.
Okej, jag medger att om jag ansträngde mig yttepytte lite till så skulle vissa delar säkert visa sig vara betydligt enklare än jag befarade men Jesus Maria vad svårt det var då. Inte bara ska jag ha ågren för det jag inte förstår, själva känslan av att jag känner mig något bakom finns ju också förklarat i en av böckerna och finns det något värre än att bli reducerad till statistik, någon som självgott skrockar att "du är precis som du ska vara i den här situationen det finns inget originellt eller nytänkande om dig överhuvudtaget".
Missförstå mig rätt, jag gillar tanken på att hitta alla dessa likheter, att vi som ett kollektiv faktiskt har saker vi funderar över, skrattar över, gråter över som vi delar, att trots individualismens idoga försök så kan den inte rucka på vissa grundläggande tankar om oss som sociala djur som interagerar yada yada. Jag får bara utslag av att försöka bena ut alla delar, vem sa vad, varför sa han det, i vilket sammanhang? Dessutom sa han så DÅ men sedan kom han på att han inte hade någon grund till det eller att det inte går att sätta i praxis eller whatever tillbaka på ruta ett.
Jag önskar helt enkelt att jag fick mer tid. Jag önskar att jag kunde, helt stick i stäv med vad käre Erich Fromm anser, för en gångs skull bara ta in informationen och tanka ut den på ett papper och inte tänka så särdeles mycket. Just nu hjälper det lagom mycket.

party people

Kameran funnen. Här är pixen som fanns i den.

shut the fuck up

Alltså jag känner inte dem de är säkert jättesnälla egentligen men just nu hyser jag ett fantastiskt agg mot stora delar av kursarna som vi delar denna Sociologikurs med. De kan inte hålla käften. Stackars Sverre försöker hålla koll på tiden och hinna med att berätta det som är väsentligt i litteraturen så att vi ska klara tentan, men det går inte att få tyst på dessa människor som ideligen ska avbryta med en tanke de har. Mest om vadsomhelst. Något de kommer att tänka på lite sådär. De sätter igång diskussion på diskussion av irrelevanta saker och frågar saker som de lika gärna hade kunnat diskutera sinsemellan när föreläsningen är slut. Hela första delen av föreläsningen bestod mina anteckningar av en halv sida för att Sverre inte fick en syl i vädret. Snälla lär er lite hyfs.

För övrigt har jag inget liv. Jag läser vidare om hur livet är kontruerat, hur vi inte har någon personlighet över huvud taget och hur allt vi tar för givet egentligen inte existerar. Jag längtar till jul.

there and back again

Mysteriet är löst-kameran är återfunnen! Den låg i en hink med sladdar bakom Josefines soffa. Lycka!

Middag hos Jo igår och häng på Marie Laveau var jättebra trots ett helt sjukt kösystem för att få hämta jackan på slutet.
Nu ska jag äta frukost med A och gå ut i solen.

relativism

Sociologiska Teorier del 53:
Kontentan av dagens föreläsning var att man kan ifrågasätta allt. Inget kan tas för givet. Allt är relativt. Det som togs upp har visserligen sina poänger, men jag undrar hur man mår om man seriöst forskar i Social Konstruktionism. Det är en sak att vara medveten om att våra västerländska ideal självklart inte ska gälla för hela världen, "the white man's burden" och allt det där. Men i realiteten måste ju individen samtidigt ha något att hänga upp sitt liv på, något att fästa sig vid; "det här tycker jag, det här tycker jag inte". De flesta av mina samtal med andra människor handlar om att ifrågasätta världen vi lever i, men ibland måste man få vila i något och bara låta saker vara exakt som de är. Jag blir oerhört rastlös av det här, det är förvirrat som det är.

På lördag är det Skidelibop igen. Jag är pepp! Sover dåligt, tänker mycket, ångrar en massa, tänker på det jag inte har och det jag önskar att jag hade och varför saker och ting är som de är. Att få hänga med musiken och vänner en kväll är typ den bästa vilan man kan få. Leave the rest.

human nature

Missade delar av "Under Cover" igår, (detta fantastiska, djupgående, kontroversiella program), men lyckades titta dit då det var debatt, (!). Debatten bestod bland annat av Tjockisbratten, (!) och Jan Guillou, (!). Det jag tänkte på när jag beskådade av denna bisarra debatt var:
1. Hur fan fick de dit Jan Guillou?
2. När man ser någon röra sig och prata som man tidigare bara sett på bild brukar hela grejen runt dem försvinna, men med Tjockisbratten blev det nästan tvärtom. Det han sa, hans kroppsspråk, hans hals som inte fanns, hans fantastiska insikter, allt bara förstärkte mystifieringen kring denna man. Det är klart kidsen ska få spruta champagne för tusentals kronor, det är väl bara roligt?
3. De talade om "brats" som att de var någon slags märklig art, en annan ras, ett djurslag med väldigt speciella beteendemönster.
4. Andres Lokko, (!) medverkade som "Brat-expert". Det var roligt.

Jag har drömt två eftermiddagar i rad att jag är något slags djur. I båda fallen har drömmen dessutom slutat väldigt ledsamt. Igår var jag en sköldpadda och precis innan jag vaknade hamnade jag och min familj på zoo. Idag drömde jag att jag var en hund och hela drömmen hade någon skruvad Tim Burton-känsla, som om Danny Elfman hade dragit på med det värsta han hade. Kom ihåg att jag var jätterädd för min granne, det var liksom huvudstoryn i drömmen. Han bodde i ett stort Tim Burton-hus och allt var jättehemskt. Jag kände mig lite som hunden i Dave Eggers-novellen, fast lite räddare.
Vad är grejen?

syskonkärlek

Tydligen kunde man också köpa Stella-kläderna online, så jag erkänner, jag gick in tidigt i morse för att kolla. De öppnade den där onlinebutiken inatt någon gång och det var ungefär som på H&M nere på stan för ett par dagar sedan. Det fanns ett skärp och en halsduk att köpa. Jag är säkert lika hypetvättad som alla andra, men det måste varit outhärdligt att sitta och vänta på att datorn ska processa tusentals människor samtidigt för att få köpa en kjol. Som att stå i kö kan tänka. Fast utan blåsten.

Såg dokumentären om Rebellerna igår. Sjukt intressant. Jag visste inte om dem innan och visste definitivt inte om hur långt det gick. Det är så märkligt att höra om något som började likna en militant rörelse/sekt i Sverige. Dessutom på 60-talet, där ribban förmodligen låg betydligt lägre än idag. Det som var intressant var också hur det på något sätt känns som vi är där idag igen. USA är boven, klyftorna ökar, demonstrationerna börjar söka sig till gatan igen. Unga svenska mår tydligen sämre än någonsin, i Paris bränner de ner allt de kommer över. Kommer det komma nya Rebeller?

Jag har blivit faster. Halvfaster. Typ biologiskt. Känslomässigt är det svårare. Allt det där med mina syskon kommer upp igen. Jag har en bror och en syster. Emma känner jag lite, när man väl pratar med henne är hon så lätt och bra. Mick har jag inte den blekaste om, jag kan räkna orden vi sagt till varandra någonsin på ena handens fingrar. Det blir så svårt med var och hur man ska börja när vuxna ska ta kontakt och lära känna varandra såhär. En stor del av syskonrelationen är, (för mig) att ha växt upp tillsammans, att känna sina föräldrar och kunna klaga på detaljer, att slippa förklara en hel del utan bara säga att man mår dåligt och bli förstådd. Att genom år av övning hitta ett språk som man delar sinsemellan, eller umgås utan att behöva göra mycket alls. Inget av ovanstående har eller kommer stämma in på Mick och Emma. Det blir svårt att bli mer än bekanta när den ena bor i Colorado och den andra på Irland. Ska jag köra det här nu, lära känna dem, få igång någon slags kontakt, då vill jag göra det ordentligt.

åke tråk

Jag har så tråkigt. Det är grått ute och jag har sett till att vara i Västerås i helgen för att jag verkligen måste få den här inlämningsuppgiften gjord men den här texten börjar gå mig på nerverna och jag vill bara gömma mig i en mörk biosalong och titta på gamla rullar och aldrig komma ut men det här är Västerås här finns inte Sture och Zita och min cykel är stulen så jag kan inte vara speciellt spontan vill dessutom inte hänga med kursare vill hänga med folk som känner mig jag längtar efter en kram av mamma och slacka med bror och äta middag hos Josie och dricka öl på Indigo och lyssna på Agnes berättelser och i bakgrunden går det reklam för Karin och Anders Glennmarks skiva och det sätter väl ungefär ribban för den här dagen.

Det här gör det dock lite lättare för stunden.

fredag

Skönt när man vet att man inte är ensam om att vissa saker verkligen borde förändras och skönt att höra det rakt ut i TV; cementera Trollhättan så vi slipper se samma korvkiosk i fler filmer och uttöka Studio Pop till typ flera timmar om dagen. Tack Fredrik Strage.

Den här sociologikursen är rätt mastig. För tillfället läser jag en artikel kallad "Sartre on Genet".
1. Sartre är inte min favorit.
2. Genet var en trasig människa. Punkt.
Analys ska sedan ske med hjälp av litteraturen, som är rätt mastig i sig själv och skulle räcka till 100 seminarier även utan Sartres hjälp. Det är svårt att hitta ett riktigt intresse när Sartres analys av Genets homosexualitet går ut på att Genet som liten blev påkommen bakifrån när han stal. Hade varit mer logiskt att prata om den här texten som tidsdokument än som sociologiskt perspektiv.

Apropå ingenting var det som vanligt intressant att gå förbi H&M igår på väg till fika typ runt halv 11 och tänka "jag kanske skulle kolla in Stella-kollektionen i alla fall". Hyllorna var helt länsade sånär som på en sorgsen bikini som hängde på en galje. Herregud. Svenskar är så lätthypade. Om det var såhär i Västerås vill jag inte veta hur Stockholm såg ut.

the loony bin trip

Lite märkligt att det jag läser just nu så tydligt avspeglar sig i verkligheten, som något slags empiriskt förtydligande av litteraturen. Det gör det dock inte lättare att förstå varför saker försvinner, hur människor tänker i vissa situationer. Ögonblicket gör tjuven och jag försöker verkligen att inte skylla mig själv för att jag blivit bestulen. Men när man lika ofta blir påminnd om människors goda vilja som deras mindre goda blir det extra svårt att förstå och acceptera att folk inte alltid vill varandra väl. Det som inte finns i min föreställningsvärld gick på två röda sekunder, (förmodligen) för den som såg min kamera. OM den nu är stulen vilket verkar troligt.
Ett annat exempel på perspektiv är när min bror, som utan tvekan stannade och hjälpte en man som somnat i en konstig position på Fridhemsplan. Jag vet, han jobbar med det, han har jobbat med det i flera år. Men jag stod som förstenad och blir väldigt rädd och stel i situationer där jag borde kunnat hjälpa till. Den sida jag så gärna vill se hos mig själv, som en bra människa som försöker och vill göra gott, är som bortblåst. Det är alltid någon annan som hinner före. Det är säkert bra i situationer där jag faktiskt inte ska in och fäkta, typ som att bryta upp ett slagsmål, men ibland hade jag hoppats på lite mer hos mig själv.
Fast framför allt är det nog just nu de stulna grejerna. De kan ersättas, jag har inte blivit rånad och nerslagen på gatan, men någon har tagit något som inte tillhört dem. Och känslan jag får är inte ilska utan besvikelse. När man omger sig med människor som är så otroligt reko har man så dålig koll. Jag hoppas att jag blir bevisad motsatsen snart, liksom för att väga upp mitt betyg. Och jag hoppas att jag själv ligger över sträcket.

"How crazy craziness makes everyone,
how irrationally afraid.
The madness hidden in each of us called to, identified,
aroused like a lust.
And against all that the jaw sets.
The more I fear my own insanity
the more I must punish yours".

Kate Millet

djupet

Bävar lite för kommande litteratur i kursen då vår unge, torre och väldigt sympatiske föreläsare/doktor förebrådade stor självransakan i samband med framför allt Erving Goffmans "Jaget och Maskerna". Som nämnts är det befriande att få tänka igen efter att ha jobbat/inte gjort så mycket alls/druckit öl. De tankar jag har om saker och ting, vad jag vill göra längre fram kanske kan få ord och bilder, kanske kan jag formulera allt det där i huvudet som finns så tydligt men snarare karakteriseras som känslor.
Däremot är frågan om jag behöver mer självransakan. Jag är en självransakningsprinsessa. Jag är sentimental och lyssnar på sorglig musik, jag har blivit blödig, (visserligen helt i sin ordning jag kommer från en familj av gråtare) jag du ser.
Jag kanske ska satsa på att bli den visa gamla tanten på nickar och klappar på axeln och säger "du förstår med tiden". Usch.

Det är Alla Helgons dag imorgon. Saknar lite den fina traditionen vi brukade göra när vi åkte till Orust på höstloven, drack varm chocklad, eldade brasa och läste Muminböckerna, kanske helst "Sent i November" då, promenerade längs kubbarna och njöt av en semesterort efter säsongsslut.
Titta nu blev jag sentimental igen. Nu slutar jag.

tekken

Tecken på att åldern är här:
+Jag tänker promenera ner och köpa Friskis-kort imorgon. Jag gillar ju inte att träna.
+Jag gillar lugn och ro.
+Jag räfsar löv med stor entusiasm.
+Jag ser fram emot Kobra på TV. Och Debatt.
+Jag är faktiskt rätt mycket äldre än en hel del folk i klassen.
+Jag tycker inte Västerås är så farligt.

Tecken på att åldern inte är här:
+Jag tackar nej till trubadurkväll på kåren.

Tecken på att jag är Amelie från Montmartre:
+Jag äter utvalda godisar på konstiga sätt.
+Jag tänker att alla saker jag gör för att fördriva tiden egentligen är helt okej och sådär snygga som på film.

Tecken på att jag är obstinat:
+Jag tänker väldigt mycket på min röda cykel.
+Alla röda cyklar med korg som jag ser är potentiella "Lisas stulna cykel".
+Jag funderar på vad som är bäst i jakten på min stulna cykel. Jag funderar på vad jag ska göra om/när jag ser min cykel på stan men en annan person än jag på den.

Tecken på att jag är totalt populärkulturellt skadad:
+Jag kan inte gå ner till affären och köpa mjölk utan musik. Ett möte med kassörskan kan bli en rockvideo. För att inte tala om att åka ner i hissen.
+Jag drömmer i pixlar och tänker att allt är potentiellt filmmaterial för mina kommande verk.
+Jag letar referenser i Simpsons och Gilmore Girls och analyserar tills ögonen blöder.

att ha eller att vara

Det blir väldigt snurrigt när man är lättpåverkad och läser studielitteratur som tar upp saker man verkligen intresserar sig för. Jag blir så frustrerad när motsägelserna blir så tydliga och allt det som jag tänker att dessa ämnen symboliserar destileras ner till analyser av enskilda och alldeles för smala exempel, just för att författarna är tvugna. Det finns inget ämne som går att skriva om där alla aspekter få plats och där allt är lika objektivt. Men det är likväl frustrerande. Speciellt när man, som jag, börjar känna sig mer och mer som en obotlig romantiker i smyg och blir ännu mer besviken på den torra inställningen till livet och döden och allt däremellan. Är det så mycket begärt att inte behöva känna sig totalknepig när man gillar lite magisk realism i tillvaron? Jag är nog så ohipp som någon kan vara, jag dagdrömmer om orealistiska saker och försöker att inte bli cynisk. Och framför allt har jag av någon anledning väldiga uppgörelser med mina demoner just nu, de verkar fördubbla sig varje timme och gör livet surt. Jag får glädja mig åt de små sakerna och lära mig hylla sentimentaliteten. Ge tjejen en chans hon har inget ont gjort.