de-construct

Oj oj hej hej fanatiska, fantastiska tentaångest. Det är, vad jag har hört, som ett riktigt svårt mattetal, svaret finns om hörnet, det är där och när jag har förstått det, då öppnar sig dörren och allt är förlåtet.
Okej, jag medger att om jag ansträngde mig yttepytte lite till så skulle vissa delar säkert visa sig vara betydligt enklare än jag befarade men Jesus Maria vad svårt det var då. Inte bara ska jag ha ågren för det jag inte förstår, själva känslan av att jag känner mig något bakom finns ju också förklarat i en av böckerna och finns det något värre än att bli reducerad till statistik, någon som självgott skrockar att "du är precis som du ska vara i den här situationen det finns inget originellt eller nytänkande om dig överhuvudtaget".
Missförstå mig rätt, jag gillar tanken på att hitta alla dessa likheter, att vi som ett kollektiv faktiskt har saker vi funderar över, skrattar över, gråter över som vi delar, att trots individualismens idoga försök så kan den inte rucka på vissa grundläggande tankar om oss som sociala djur som interagerar yada yada. Jag får bara utslag av att försöka bena ut alla delar, vem sa vad, varför sa han det, i vilket sammanhang? Dessutom sa han så DÅ men sedan kom han på att han inte hade någon grund till det eller att det inte går att sätta i praxis eller whatever tillbaka på ruta ett.
Jag önskar helt enkelt att jag fick mer tid. Jag önskar att jag kunde, helt stick i stäv med vad käre Erich Fromm anser, för en gångs skull bara ta in informationen och tanka ut den på ett papper och inte tänka så särdeles mycket. Just nu hjälper det lagom mycket.