djupet

Bävar lite för kommande litteratur i kursen då vår unge, torre och väldigt sympatiske föreläsare/doktor förebrådade stor självransakan i samband med framför allt Erving Goffmans "Jaget och Maskerna". Som nämnts är det befriande att få tänka igen efter att ha jobbat/inte gjort så mycket alls/druckit öl. De tankar jag har om saker och ting, vad jag vill göra längre fram kanske kan få ord och bilder, kanske kan jag formulera allt det där i huvudet som finns så tydligt men snarare karakteriseras som känslor.
Däremot är frågan om jag behöver mer självransakan. Jag är en självransakningsprinsessa. Jag är sentimental och lyssnar på sorglig musik, jag har blivit blödig, (visserligen helt i sin ordning jag kommer från en familj av gråtare) jag du ser.
Jag kanske ska satsa på att bli den visa gamla tanten på nickar och klappar på axeln och säger "du förstår med tiden". Usch.

Det är Alla Helgons dag imorgon. Saknar lite den fina traditionen vi brukade göra när vi åkte till Orust på höstloven, drack varm chocklad, eldade brasa och läste Muminböckerna, kanske helst "Sent i November" då, promenerade längs kubbarna och njöt av en semesterort efter säsongsslut.
Titta nu blev jag sentimental igen. Nu slutar jag.