syskonkärlek
Tydligen kunde man också köpa Stella-kläderna online, så jag erkänner, jag gick in tidigt i morse för att kolla. De öppnade den där onlinebutiken inatt någon gång och det var ungefär som på H&M nere på stan för ett par dagar sedan. Det fanns ett skärp och en halsduk att köpa. Jag är säkert lika hypetvättad som alla andra, men det måste varit outhärdligt att sitta och vänta på att datorn ska processa tusentals människor samtidigt för att få köpa en kjol. Som att stå i kö kan tänka. Fast utan blåsten.
Såg dokumentären om Rebellerna igår. Sjukt intressant. Jag visste inte om dem innan och visste definitivt inte om hur långt det gick. Det är så märkligt att höra om något som började likna en militant rörelse/sekt i Sverige. Dessutom på 60-talet, där ribban förmodligen låg betydligt lägre än idag. Det som var intressant var också hur det på något sätt känns som vi är där idag igen. USA är boven, klyftorna ökar, demonstrationerna börjar söka sig till gatan igen. Unga svenska mår tydligen sämre än någonsin, i Paris bränner de ner allt de kommer över. Kommer det komma nya Rebeller?
Jag har blivit faster. Halvfaster. Typ biologiskt. Känslomässigt är det svårare. Allt det där med mina syskon kommer upp igen. Jag har en bror och en syster. Emma känner jag lite, när man väl pratar med henne är hon så lätt och bra. Mick har jag inte den blekaste om, jag kan räkna orden vi sagt till varandra någonsin på ena handens fingrar. Det blir så svårt med var och hur man ska börja när vuxna ska ta kontakt och lära känna varandra såhär. En stor del av syskonrelationen är, (för mig) att ha växt upp tillsammans, att känna sina föräldrar och kunna klaga på detaljer, att slippa förklara en hel del utan bara säga att man mår dåligt och bli förstådd. Att genom år av övning hitta ett språk som man delar sinsemellan, eller umgås utan att behöva göra mycket alls. Inget av ovanstående har eller kommer stämma in på Mick och Emma. Det blir svårt att bli mer än bekanta när den ena bor i Colorado och den andra på Irland. Ska jag köra det här nu, lära känna dem, få igång någon slags kontakt, då vill jag göra det ordentligt.
Såg dokumentären om Rebellerna igår. Sjukt intressant. Jag visste inte om dem innan och visste definitivt inte om hur långt det gick. Det är så märkligt att höra om något som började likna en militant rörelse/sekt i Sverige. Dessutom på 60-talet, där ribban förmodligen låg betydligt lägre än idag. Det som var intressant var också hur det på något sätt känns som vi är där idag igen. USA är boven, klyftorna ökar, demonstrationerna börjar söka sig till gatan igen. Unga svenska mår tydligen sämre än någonsin, i Paris bränner de ner allt de kommer över. Kommer det komma nya Rebeller?
Jag har blivit faster. Halvfaster. Typ biologiskt. Känslomässigt är det svårare. Allt det där med mina syskon kommer upp igen. Jag har en bror och en syster. Emma känner jag lite, när man väl pratar med henne är hon så lätt och bra. Mick har jag inte den blekaste om, jag kan räkna orden vi sagt till varandra någonsin på ena handens fingrar. Det blir så svårt med var och hur man ska börja när vuxna ska ta kontakt och lära känna varandra såhär. En stor del av syskonrelationen är, (för mig) att ha växt upp tillsammans, att känna sina föräldrar och kunna klaga på detaljer, att slippa förklara en hel del utan bara säga att man mår dåligt och bli förstådd. Att genom år av övning hitta ett språk som man delar sinsemellan, eller umgås utan att behöva göra mycket alls. Inget av ovanstående har eller kommer stämma in på Mick och Emma. Det blir svårt att bli mer än bekanta när den ena bor i Colorado och den andra på Irland. Ska jag köra det här nu, lära känna dem, få igång någon slags kontakt, då vill jag göra det ordentligt.


0 Comments:
Post a Comment
<< Home