white noise

Jodå, nu har jag minsann känt på livet som äkta Västeråsbo. Vi drack vin och sen gick vi till "Å". Där var det småstadsblickar flygande över huvudet, jag fick ducka ner i ölen och i mina kurskompisars samtal. Men det var okej, vi fick frikort till "nedervåningen". En trappa ner var allt vitt, de hade fixat vita bord, vita stolar och hängt lakan överallt och diverse ryamattor på väggarna, (in case någon bestämmer sig för att vila ett tag?). Som en märklig blandning av konstfest och utomlands. Lite taffligt, men nytt ändå. Och som vanligt kom jag aldrig ur min distans, eller alienation om jag ska vara kursen trogen. Jag gillar Västerås, jag gillar lugnet, jag gillar att jag får saker gjort här, jag gillar att det inte är så stora avstånd, jag gillar att jag börjar få schysst kontakt med alla i klassen, de är jättebra, men var är jag i allt det här?