sparks

Det kommer små vågor i magen av jul. Som någon slags kombination av ett barns förväntan och mitt halvvuxna försök att tro att det inte är så dramatiskt. Men det kryper in på skinnet, känslan och doften av glögg och mat, matinéer på i bakgrunden, äta pepparkakor med uppdragna knän under en filt. Jag är vuxen nog att veta att det nästan är mer jul precis innan själva julen, då det fortfarande är framför en, då man längtar efter ledighet, att sova och äta och gå runt i morgonrock hela dagen, och att det aldrig riktigt blir som man tänkt, att det går över lite för fort varje år, att Karl-Bertil Jonssons jul på TV bara är 25 minuter lång, när den kändes som en timme när jag var liten.
Nåväl. Även om det inte är jul hos pappa i år, där det är jättejuligt och allt ska läggas in, gravas och göras från sratch, och även om pappa inte kan läsa den högt i år, så tänker jag i alla fall läsa "julen" ur "Det Osynliga Barnet" av Tove Jansson, för den är bland det allra juligaste jag vet. Herre vad blödig jag har blivit.