working class hero

Julkalendern verkar vara den finaste på länge. Klas Östergren har skrivit manus, Tomas Alfredsson regiserat. Jag tänker seriöst följa den. Jag är ändå uppe så tidigt. Har köpt en stjärngardin som lyser och så ska jag riktigt rulla mig i smetigt julfjanteri.

Lyssnade på Belle and Sebastians nya igår. Den var lite konstig. Lite som en hemmafest, liksom med upp och nergångar som i takt med att man tagit alldeles för mycket vin. Man pratar om konstiga saker, musiken skiftar hejvilt beroende på vem som slagit sig fram till stereon, humöret är lite hursomhelst. "The Life Pursuit" är inte dålig, bara annorlunda. Speciellt som man kanske förväntade sig en riktig hemmafest, men gamla vänner, en avslappnad plats i soffan där man kan sitta bekvämt och låta saker rulla på, musik man känner igen. Istället hamnar man ute i Hökarängen hos en kompis kompis där det visserligen var trevligare än man trott, men inte det man förväntat sig. Inte dåligt, bara annorlunda. Nytt, men med samma beståndsdelar. Festens höjdpunkt är nog "We Are The Sleepyheads", (för den där lite mysko känslan) och "Funny Little Frog". De sista låtarna känns nästan efterfecke efter att man gått vilse och inte hittat tunnelbanan och frusit tårna av sig och till sist hamnat hemma hos någon man faktiskt kände och kollar på film istället.

Okej, sista grejen innan jag måste öppna böckerna igen. Tittade en stund på Mediemagasinet igår. Det handlade om Ebba von Sydow och hennes framgång. Hur hon rider på en konsumtionsvåg utan riktig substans. Chefredaktören för ETC hade en sån fin jämförelse med "American Psycho" där Ebba då var typ Patrick Bateman och bara pratar om bästa köpet på Dolce & Gabbana-stövlar på Ebay och att lägga hela sin lön på ett par jeans trots att det innebär att man inte kan äta på flera veckor. Hon personifierar konsumtionen i oss alla, men resonerar inte, reflekterar inte, drar inga slutsatser kring varför saker är som de är, eller vilka som suttit och sytt den där väskan för 5000 pix.
Jag kan inte återge så bra, men det var intressant, inte minst för att de intrevjuat andra i branchen, typ chefredaktören för Bon bl.a. De skriver om mode båda två, till viss del om kändisar osv också, men ändå är de så olika. Bon kanske skulle stå för "finkultur" då? Det bästa var dock när Ebba hade sagt i en radiointervju där de frågat henne vilken klass hon tillhör: "Ja, jag skulle säga arbetarklass, mina föräldrar jobbar ju väldigt hårt". OK. Din mamma är läkare, din pappa är chefsmäklare, du är chefredaktör för en av Sveriges största tidningar. Get a grip.