sweet june

Åh Gud jag gjorde det ödestigra misstaget att gå in på Primaveras hemsida och kolla line-up. Hur en festival år efter år lyckas samla så bra akter är ett underbart mysterium.
Big Star, Justice, Television Personalities, Stereolab, Vashti Bunyan, Animal Collective, Constantines, Stuart Staples, Flaming Lips, Lambchop, Sleater-Kinney, Rex The Dog för att nämna några.

I verkligheten har jag, (förmodligen) obligatoriskt seminarium plus en hemtenta samtidigt och ska dessutom resa iväg kort efter. I min dagdröm flyger jag ner till Barcelona och njuter av solen, dricker öl, tittar på fantastisk musik och unmgås med fint folk i dagarna tre.
Har av olika anledningar lyssnat på en massa av den musik vi frekvent spelade i lägenheten för två år sedan och den förknippas så starkt med eftermiddagssunket, förfesterna, den märkliga utsikten och smaken av sangria. What I wouldn't do to have that again.

mer än ord

Pieter ten Hoopens bild från det jordbävningsdrabbade Pakistan är fantastisk. Den ser på samma gång arrangerad ut, som en målning, som ett ont, förtvivlat, futuristiskt ingemansland och ändå full av hopp. Jag förstår att den vann "Picture Of The Year".

all the trees of the field will clap their hands

Här är grabben hela dan.
Jag kommer inte igång med något idag, det går så långsamt med allting. Kan inte låta bli att bli lite besviken på litteraturen till socialpsykologi-kursen. Alldeles för mycket test och validitet och hitan och ditan. Jag får sätta min tilltro till Sufjan Stevens.

Kan i och för sig bero på att jag har teven på i bakgrunden och att vi precis vann guld i hockey. Jag är verkligen ingen hockeytjej, men kommentatorerna är så till sig så man blir helt nervös själv. Jag vet liksom inte om jag ska skratta eller gråta åt deras totala hängivenhet. Man pratar med sådant tryck och man ska gärna använda så häftiga uttryck så möjligt. "Rappa skär" t.ex. Och så har man fina slutledningar som "Finland vann flest matcher, men den sista är den viktigaste".
Passion och totalt nörderi på en och samma gång.

Däremot måste jag tillstå att det har varit ganska mysigt att låta teven stå på ibland, det är lite gemytligt med OS i bakgrunden, speciellt om det är en lite obegriplig sport, (curling) där det inte händer så mycket, (curling) och kommentatorerna mest sitter och pratar med varandra och använder konstiga ord, (curling).
Sen har det ju gått så bra för Sverige. Känns som att det utmanar Jante-lagen och allt svennigt lite grann. Är det någon gång som svenskar vågar vara svenskar så är det väl när det går bra i sport?

i wish i had a window over the bay

Äntligen har jag fått höra Vashti Bunyans "Just Another Diamond Day". Jag hade bara hört hennes senaste skiva och det hon gjort tillsammans med Annimal Collective. Nu har hon sjungit för mig hela morgonen, oavbrutet. När jag kokade kaffe, när jag åt frukost och klädde på mig, hela tiden viskade hon. Varje sång är en alldeles underbar vaggvisa som hon sjunger för sig själv. Det känns som det skulle kunna vara vilken tid och plats som helst. Hon kunde lika gärna sitta i ett kloster på 1500-talet som i ett slott på 1800-talet.
Jag skrev förut om tröst. Det här är tröst. Det är en försiktig men stark röst som talar om för en att allt kommer bli bra. Till slut kommer allt bli bra. Bara raden "I want to run and jump on your solitude".
Och jag tror henne, hon talar ju ändå från flera hundra år av erfarenhet.

i can shoot as quick and straight as anybody can

Jag vill se "Capote". Jag funderar på att gå alldeles själv och riktigt gosa in mig den där lite obehagliga känslan jag har förstått att den ska ha. Philip Seymor Hoffman ska tydligen vara fantastisk. Hoppas han får en Oscar.
Och så vill jag läsa Nadeem Aslams "Maps For Lost Lovers". Den verkar fin. Hittade dessutom en tidig Cash-skiva i hyllan så nu kan jag vara kvar i "Walk The Line"-stämningen och svänga med fötterna när jag steker grönsaker.

Idag tror jag är en sån dag som är bra. Jag sov bra. Det gick bra på seminariet. Vi fick bra betyg och opponeringen gick bra. Jag fick en fin komplimang. Jag är på ganska bra humör. Jag fick bonuscheckar från H&M med posten så jag kan gå och köpa lite nya kläder. Jag köpte två billiga filmer på hemvägen.
Det kanske är de här dagarna man tar för givet? Sedan kommer det en jättedålig dag och då betyder de här dagarna ingenting. Är inte det väldigt orättvist?

there's no map, and a compass wouldn't help at all

Jag hade en dröm när jag var liten, jag måste ha varit typ 7. Den utspelar sig i radhuset där Malin och Gertrud bodde innan de flyttade ihop med pappa. Det är en stor vuxenfest och jag springer omkring bland allas ben som blir typ som en tät skog, precis som man gjorde när man var liten, man fick en massa klappar på huvudet och det var en massa surr av allas prat. Till sist går jag ut på deras lilla gräsmatta på baksidan av huset där det är tyst och stjärnklart, men milt, (det måste varit sommar i min dröm). Jag är alldeles ensam och ingen inifrån huset märker att jag gått ut. Efter en stund hör jag ett surr och ser små, små modellflygplan komma flygande och släppa stora, vävda säckar på gräsmattan. Jag springer fram och öppnar dem och de är fulla med godis, den största skatt man kan få när man är 7 år.
Har inte tänkt på den drömmen på länge, det är rätt fint att jag fortfarande kommer ihåg den så klart, men så såg jag en t-shirt med ett flygplan som släpper ut godis och då kom jag ihåg. Synd bara att det står "Candy Drop" på den, annars hade jag bannemig köpt.

Förutom det var det väldigt mycket människor och hur människor är mot varandra i helgen. Jag lyckades träffa ovanligt många fina människor på en gång, jag fick ett konstigt sms jag inte orkar gå in på nu, jag blev indragen i tunga känslor, (mestadels mor), jag blev överaskad över hur andra människor kan vara mot varandra, hur lite vi vet och förstår ibland och hur allt kan vara ganska annorlunda än det verkade från början.
Var på fotoutställning och drack öl med Agnes, vi pratade om människors förutsägbarhet eller icke-förutsägbarhet. Käkade middag hos övertrött A och tittade på film, fikade med Hedvig och Eken och pratade skola, hängde på födelsedagsfest hos Cillan och åkte hem till en krasslig Jo med apelsiner och glass och tittade på TV med henne och Becky.
Sista människan jag uppmärksammar var en man jag satt bredvid på tåget som stirrade på mig hela vägen till Västerås. Väldigt ogenerat tittade långa stunder. Det var hemskt obehagligt. Han läste en tysk dagstidning, men pratade franska med mig.
Jag är väldigt svensk och dålig på såna situationer. Hur gör man när man inte vill vara med? Till sist drog jag upp huvan på min jacka och vände hela mig åt andra hållet för att åtminstone inte se honom i ögonvrån.

Ibland tänker jag att människor är ganska förutsägbara. På det stora hela. Ju mer man lär känna människor desto mer tänker man att de är förutsägbara, på ett bra och kärleksfullt sätt. Jag vet t.ex. att A gör och är på vissa sätt, men det är det som är så fint med att känna någon. Och så ibland vänds allt upp och ner. Eller ganska ofta. Det var mestadels fint i helgen, men utblandat med en massa som man glömmer av mellan gångerna. Man förutsätter att allt är bra med alla andra. Om inte annat är det väldigt förutsägbart. Nu slutar jag. Hejdå.

the sky is like a grey wall

Hej Sverige,
Vad är grejen? Är det verkligen nödvändigt med det här vinteriet? Det gör mig alldels oerhört illa till mods och mer och mer övertygad om att du vill mig väldigt illa. Sluta nu. Basta.

Det är en himla tur att jag av någon anledning inte kommer åt amazon.com från min dator hemma. Jag har gjort en wishlist lång som transibiriska järnvägen med böcker och filmer och skivor och till och med fina converse med hundtandsmönster. När det töar och är alldeles alldeles grått utomhus och studierna kunde varit lite mer inspirerande och tröttheten efter för många sena kvällar gör att man helst vill sitta alldeles still i en fotölj med filt kan jag längta bort till litterära världar och vackra sånger om sol. Konsumtionströst är opium för trötta Lisor.

statistics show

Nej usch vilken dålig dag. Statistiken trycker på knappar jag trodde jag hade slipat bort med idog förträngning. Det kändes som jag var tillbaka i högstadiet och inte förstod och stängde av alltihop. Det bästa var att de när föreläsningen var klar typ föreslog att de som kände att de inte förstått kunde få stanna kvar och gå igenom igen. Alltså inget ont mot dem, men jag kände mig precis lika dum i huvudet som jag gjorde i högstadiet. Vissa saker hos mig själv kan jag upphöja till allmän lag. Jag och matematik kommer aldrig bli kompisar. Jag gillar inte när saker ser som att man somnat över tangentbordet.
Dessutom hade jag tid över och läste länge i "The Memory of Running" och den är så fin och jag blev så melankolisk.

Nä usch det är verkligen som Agnes sa, statistik lämnar en dålig smak i munnen. Det värsta är nästan att jag planerade med ganska stor säkerhet att läsa psykologi nästa år inom vilken statistiken ligger som en härlig ryamatta under alltihop.
Jag åker till Stockholm i helgen. Jag ser fram emot att sitta och dricka öl som en vanlig människa.

just for a second

Åh ny musik när det är såhär tråkigt väder och såhär tråkigt i allmänhet kan bota den värsta tristess. Det lönar sig inte att försöka se positivt eller intala mig själv att snart, snart är det över och jag kan känna den milda vårluften mot ansiktet och dra på mig vårjackan och kasta tjocka strumpor och vantar och mössa och halsduk.

Gå in på Hush Records och ladda ner Parks And Recreations "Maybe The Moon Knows Something" och känn hur det lyfter lite lite. Eller Page France, (tack Jon för att du introducerade mig) och lyssna på "Air Pollution" eller "Junkyard". Eller Irenes "Stardust", Unarmed Enemies "Hustlers Recharged" eller Figurines "The Danger" och känna hur Stockholm kommer låta i sommar.
Plötsligt är solen här, alldeles om hörnet. Jag kan se den, visst kan jag se den.

weekenders part 2

different and yet the same

Hej,
Jag borde döpa om den här bloggen till film-bloggen. Nu har jag sett en ny film igen. Igen? Det händer inte så mycket annat här. Jag är för slö för att gå ut. För försoffad, (eller fotöljad kanske, jag har ingen soffa) för att vara produktiv. Statistikboken känns inget vidare lockande. På något märkligt sätt väger det tyngre att ha sett en film än x antal intetsägande program på TV. Speciellt nu när det är vinter-os och valet står mellan film eller curling, denna fantastiska sport. Så spännande, så full av nagelbitande action. Att borsta rätt kräver precision!

Jag har sällan något dåligt att säga om filmerna jag ser heller, om jag får välja dem själv. Jag är så lättköpt när det gäller vissa genrer. Så fort jag känner den där svårförklariga känslan av igenkänning, trots att jag inte har något att göra med karaktärerna i filmen, så är jag nöjd.
Ett exempel; jag tittade på film med några kursare i lördags, (t.o.m. när jag ska umgås tittar jag på film). De hade valt "Flightplan" och det hände inte mycket för mig. En genre jag förstått att jag inte bryr mig så mycket om. Alls.
"Thumbsucker" däremot. Vilken amerikansk film om utanförskap i ordningen vet nog ingen, men jag tror det är själva känslan jag är ute efter. Att bada i musiken, i fotot och i det lite obekväma och skruvade trots att det borde vara ganska banalt med någon som suger på tummen. Nu är det en ganska trivial bit av filmen, men vad jag försöker säga att nog att den var hemskt fin.

För övrigt var det typ den femtioelfte covern på "13" som var med. T.o.m Elliott Smith hann göra en. 2005 måste ha varit ett stort år för Big Star. De släppte nytt material, men låten som alla minns är en som skrevs för 30 år sedan. And now you can get it in swedish.

upper east side

Hej,
"Good Night and Good Luck" är en bra film. Inte fantastisk men gedigen. Snyggt svartvitt och amerikanskt intellektuellt. Väldigt bra för gråa fredagseftermiddagar utan pengar och utan inspiration.

För populärkulturell stimulans, (oh yes) eller om jag hade varit i Stockholm den här helgen och undrat var jag skulle ta vägen med mitt rika-dansabstinens-alkohollängtande-kamerajagande-själv så kan man ju förgylla tiden med svenskans översikt över var det händer. Jag var aldrig en Berns/Richetjej och hade ingen aning om att East och Lydmar ses som "alternativa" hak på Östermalm, (ha ha). Det bästa är att man vill göra om Halv Trappa till, håll i er, Solidaritet. Mmm, visst låter det lockande? Jag säger som Olle Ljungström;; "man ska inte försöka vara snajdig med kidsen".
God Natt och Lycka Till.

trollvinter

Hej,
När det är som allra mörkast och vintern verkar outtröttlig är det tur att jag vet var jag finner tröst. Jag tycker för övrigt att det är alldeles för lite tröst. Var är tröstet?

Jag kan säga vad som inte är tröst. Big Brother är inte tröst. De sjunger schlagers och trampar på trampmaskin och går fram och tillbaka på gården som djuren på Barcelona zoo.
Min psykologilärare är inte tröst. Hon sågade min sista tentafråga rakt av.
Vintern är sjukt otröstlig. Den är kall och hård och skoningslös och gör mig alldels otroligt rastlös.
Svårt att sova är inte heller så tröst.
Jag skulle kunna skriva några saker som är tröst också, men det är så uttjatat. (Crack. Alltid crack).

Ibland kan jag hoppas lite, bara lite, att jag kunde packa en ryggsäck med en kastrull och sovsäck och bara traska iväg utan ett ord.

weekenders part 1

comfort clothing

Hej,
Ikväll tänkte jag titta på "Heathers" med Winona Ryder och Christian Slater. Läste att Brad Pitt inte fick rollen för att han såg för snäll ut. Christian måste ha haft ett tufft år 1989 för sedan dess har han väl inte varit speciellt mycket av någonting. Och den svenska titeln "Häxor, Läxor och Dödliga Lektioner" är väl inte den ståtligaste.

Konstigt, när man har fått så bra betyg hela terminen, så får man ett lite sämre och plötsligt är det som om de gamla, fina inte gäller längre. Jag är så trött på att jämföra, jag borde vara för gammal för sånt. Men det är så svårt, det sitter i och jag gör det alldeles utan att fundera och kommer inte på det förrän jag redan blivit på dåligt humör. Jag tyckte det var så trist så jag hamnade framför datorn och alldeles för snygga tröjor. Tur att "Urban Outfitters" inte levererar till Europa. Jag köpte till sist en t-shirt med en pingvin på. Jag är nöjd. Jag är pank.

hjärtat

Hej Sverige,
Förr eller senare lyckas du formulera i ord vad jag funderat på i evigheter. Eller ännu bättre, du finner ett godtagbart svar på funderingarna.
Av okänd anledning hamnade jag framför "Svenska Dialektmysterier" i helgen, inte för att jag tycker så fantastiskt bra om Fredrik Lindström, men för att det handlade om Stockholm, och mer om kultur än om språk.
Lindström drog en paralell till psykologi och människors skuggor, de sidor de gör allt för att dölja. Stockholms allra största rädsla är tanken att den lika gärna skulle kunna varit en liten håla. Att tyskarna på 1600-talet hade valt en annan stad att bedriva handel i och att Stockholm hade blivit lika bonnigt som Säfle eller Eslöv. Därför måste den hela tiden hålla sig i rörelse, hela tiden förändras, hela tiden uppdatera sig själv och människorna i den. Tydligen är Stockholm en av världens mest föränderliga städer, (hur man nu mäter det?). Stockholm hade knappt några uteserveringar fram till 70-talet. Nu är den en av de mest uteserveringstäta i Europa. Det rivs gamla kvarter för att ge utrymme för det nya. Vilket också gör att den ligger i framkanten och som förebild för resten av landet.
Stockholm är som ditt stora hjärta som pumpar ut kulturella och sociala förändringar i landet i form av mattrender, nya ord och vanor. Alla stockholmsbor som till synes går omkring utan mål eller mening och värderar saker som med lite distans blir särdeles utjatade och ytliga får plötsligt en innebörd med andra glasögon på. Som om det stora kretsloppet i sig föder rörelsen och det är som att hjärtats uppgift är att vara just i ständig rörelse, utan minne av vad som passerat igenom, utan årsringar eller avbrott. Varje ny generation har sitt eget vokabulär, sitt eget uttal, sina egna värderingar. Och precis som Fredrik Lindström sa; det som generationerna har gemensamt är förändringen. De yngre gör, pratar, tänker oftast annorlunda än de äldre. Inte konstigt att man uppför sig lite märkligt, aldrig riktigt kommer till ro, har en känsla av att hela tiden behöva jaga någonting. Och lite sorgligt också. All kraft som pumpas runt och hamnar i andra delar istället.

danish pastry=freedom pastry

Hej Sverige,
Kan man bojkotta ett land? Hur går det till i praktiken? Och innebär det att alla stackars danskar som råkar vara någon annanstans än i Danmark också blir bojkottade? Det är dessutom ganska orättvist att de buntar ihop alla skandinaviska länder. Du som alltid har varit så neutral och politiskt korrekt. Du som aldrig hamnar i konflikt med någon. Någonsin.

För övrigt måste ju den stora nyheten vara att Britney Spears enligt BBC tydligen ska spela en kristen kock i "Will & Grace" som ett försök att putsa till sin image. Hon och hennes man är ju verkligen heta just nu. Verkligen. (Jag vill också göra en låt som heter "PopoZãu"). Ja halleda.

sidney och carl-bertil

Hej Sverige,
Jag gick till biblioteket igår. Det är alltid spännande, jag har aldrig sett mig själv som någon stor bokslukare än mindre någon som är bra på att utnyttja dina förmåner. Jag hyrde iaf två dvd:s varav jag såg den ena igår. "Guess who's coming to dinner" var både ett tidsdokument och ytterst akutell på en och samma gång. Allt var väldigt 60-tal vilket jag tror gjorde att man lätt glömde bort att ämnet/problemet finns kvar. De sa hela tiden något i stil med "jag tänkte inte ens på att möjligheten att hon/han skulle träffa en svart/vit". Det är farligt att tänka att vi absolut inte skulle reagera på ett liknande sätt, om än under något mindre dramatiska former.
Såg på Guldbaggegalan också. Fast bara när Per Åhlin fick pris. Per Åhlin ser ut som en tomte med stort skägg och snälla ögon. Per Åhlin ritar på det mest fantastiska sätt. Mänsligt och orginellt på samma gång. Jag kanske har fel, men hans filmer känns som de inte kunde kommit någon annanstans ifrån. Per Åhlin är min idol.