my delusions

Jag undrar vad det är med viss musik som trycker på nostalgiknappen, trots att man inte lyssnade på dem då, under den där romantiserade tonårstiden som kanske inte ens fanns. Typ när man var 17. Jag satte på soundtracket till "Lost In Translation" precis, och det är förutom en ljuvlig film också ett soundtrack till någon slags sentimental nostalgi. Kanske som på en festival. Eller parkerna och folkölen i ett rosa skimmer. Radio Dept. kan vara det ultimata tillbakablickssoundtracket. Jag kan komma på få band som fångar en känsla av något förgånget, och framför allt något man kanske aldrig kan få tillbaka. Jag undrar vad det är i musiken som gör det? Är det att de sjunger så dystert?
Jag lyssnade inte på Air eller The Jesus & Mary Chain då, kanske hade jag ett par låtar av My Bloody Valentine på ett blandband. Och Radio Dept. fanns väl inte ens då. Jag tycker hemskt mycket om dem, men det känns lite konstigt att känna att den musiken som stämmer bäst överens med ens minnen och slitna fotografier inte är den musiken man faktiskt lyssnade på då. Eller jo, det skulle vara det där blandbandet då.

Sjukt. Jag sitter seriöst här och lyssnar på "Pet Grief" och efterkonstruerar. Skitiga jeans, tidiga mornar, gräsmattor och annat klyschigt. Och så springer alla. Det gör de alltid i popvideor. Haha, ständigt dessa springande indiekids. Som att det är det enda man gör, eller gjorde. I slow-motion.