"i didn't realize i was happy"

Det slog mig just att jag snart gått ett år på den här utbildningen. Efter sommaren har jag alltså bott ett år i Västerås. Seriöst. Hur gick det här till? Skäms lite över den lilla klumpen i halsen av att klassen kommer splittras i små, små grupper som ska läsa olika saker i höst. Att jag har klumpen alltså. Att ha börjat lära känna människor trots att jag varit rätt bra på att inte hänga. "A serious smoke get in you eyes-moment" som den överneurotiska killen sa i "Project Runway" nyss. Sjukt underhållande för övrigt.

Dessutom befinner jag mig i ett härligt limbotillstånd där jag på en och samma gång börjar gå in i hemtentadimman och samtidigt längtar något fruktansvärt efter Popaganda och gräsmattan och festivalkänslan och vänner och framförhållning som sträcker sig till att skramla ihop till en svindyr öl till inne på området. Jag vet, jag kommer frysa häcken av mig och det kommer säkert regna och små, svenska eurodiscoband är ju typ små, svenska eurodiscoband. Men jag längtar ändå, kanske till idén om det. Idén om festival är så mycket trevligare än festival.
Nu skäms jag dessutom lite för att jag är sentimental och känner mig som Madame Bovary som jag precis läst en totaldissikering av i "Sirenernas Sång" och känner mig som läkarstudenter måste göra; kanske inte att jag tror jag har bältros men en att jag är obotlig drömmare, (och därför borde dö).
Det kan också ha något att göra mig att jag har gått in i ett seriöst Woody Allen-maraton och förkovrar mig i intellektuell dialog, jazz och New York. "Hannah och hennes systrar" är som en destillerad version av alla Allens filmer, det blir nästan en överdos i någon slags känsla av att komma hem och längta bort på samma gång.
Herre, få tyst på mig någon.
Man ska dricka vin till Woody Allen och jag har inget vin. Jag laddar för Capote-special i Kobra som jag kan somna gott till istället.