nu

Den är här nu. Den är alldeles stor och vit och varm och vinden är försiktig och verkar ha fått ur sig det den ska. Jag är evigt tacksam över kroppens korta temperaturminne och att jag inte längre kan komma ihåg hur kyla känns. I hjärnan tror jag fortfarande att jag behöver strumpor i skorna och packar ner halsduk för säkerhets skull. Istället får jag ta av mig jacka och traskar omkring med uppvikta byxor.
Jag har väntat så länge, liksom gått in för att vänta, nästan satt mig själv på autopilot i väntan så jag har liksom inte förstått att hon är här och det är krokusar och gröna gräsmattor överallt och trots att det är en del kvar att göra och en del kvar att tänka så är det inte längre något som längre känns oövervinnerligt eller ens jobbigt och jag vet att det inte har så mycket att göra med en inre förändring utan nästan uteslutande har att göra med solen.
Jag känner mig precis som pingvinerna på Antarktis som bara går runt, runt i en stor cirkel hela vintern och väntar på våren. Väntar och vandrar och så plötsligt kommer den och de vaknar till liv och dyker efter fisk och simmar i havet hela dagarna, (motsvarande dricka öl då kanske).
Inte ens obegriplig kurslitteratur och obefintligt sommarjobb kan stoppa mitt glada humör idag. Jag är övertygad om att det inte kommer låta likadant imorgon, men idag ska jag äta glass och bländas av solen och veta att jag fortfarande har allt framför mig.