allt är upplyst

Jag såg "Everything is Illuminated" till frukost idag. Den var hemskt fin då det kändes som den inte försökte efterapa boken utan faktiskt ville göra något eget och verkligen använda sig av musiken och fotot. Jag trodde nästan att Elijah Wood var Jonathan, men med de där glasögonen fick han nästan absurt stora, blå ögon. Frodo i svart kostym och snedbena.

Min bror har fått ett stort stipendium. Han blev utvald tillsammans med t.ex. Jenny Wilson och Kajsa Grytt. Min bror är tokbra. Och jag är lite avis. En gnällig lillasyster som kanske borde ta en paus från familjen.

burning

Nyss hemkommen från det varmaste landet jag varit i tänker jag göra det odramatiskt och sammanfatta det jag kommer ihåg, helt utan inbördes ordning. Men först; festival:
+Bäst: Kaisers Orchestra. Helt överraskande tokiga och stod ut från allt annat slammer. Roligt om än pretto med oljefat och kofot.
+Fick äntligen se Phoenix också. Det var ungefär som man kunde förvänta sig. Städat värre.
+Största besvikelsen någonsin: Lou Reed. Räcker så.
+För övrigt var det hemskt skönt och lugnt att kunna sitta på backstageområdet och ta in precis så mycket festival som man hade lust till. Dessutom fick vi lagom mycket gratisöl. Däremot var backstage kvällstid lite av ett skämt, det var som att hela Stockholm hade förflyttat sig till ett och samma ställe. Debasers uteservering, fast med fler journalister och lite skabbigare kanske. Jag som trodde festival handlade om att inte åka hem och byta om till feststass efter solnedgång.
Ett vandrarhem i centralstationen gjorde dock vistelsen till en riktigt skön och ovanligt ofestivalig i all sin hultsfredighet.

Tunisien:
+Sol och bad de luxe.
+Vi tänkte vi skulle vara oturistiga, hyra egen bil och åka söderut, till Sahara. Första stoppet var "El Jem" där en stor amfiteater ligger. Trots AC i bilen så var det så sjukt varmt att jag ville krypa ur mitt eget skinn och kräla in under en sten. Trodde jag var värsta klenisen som inte orkade lite medelhavssol, men blev dessutom magsjuk den dagen, så vi avstyrde vidare äventyr. Det visade sig senare att just den dagen hade det varit 43 grader i Tunisien.
+Jag, Anders och Malin åkte till söndagsmarknaden och prutade på väskor. Väskförsäljaren var slemmig. Han ville ta med mig hem och slutade inte insistera på att pussa Malin på kinderna. Sedan bytte han sin röda tändare mot min rosa, (exakt likadana tändare).
+Tunisiers inledningrepliker på gatan verkar vara att gissa ens nationalitet. De gissade bla att vi var ifrån: Holland, Spanien, Italien, England, Tunisien, (min bror) och Frankrike.
+Vi drack underbart gott kaffe, (jag dricker med mjölk varav kyparen säger att det måste vara för att jag fortfarande växer. Jag tror kyparen trodde att jag var 14 år) på ett stort terassfik där en massa män tittade på fotboll. Säkert 50 pers tittade på en liten, vanlig TV, men det verkade fungera fint. Det där med HD-ready-plasma-42 tums-yada yada kändes plötsligt inte så nödvändigt.
+Vårt charterhotell körde uppvisningar varje kväll, t.ex. turister som strippar eller dragshows. Varje kväll. Lambada, "I will survive" och hela kittet. Det var oerhört facsinerande i all sin absurditet.

Bortsett från allt det pitoreska så kommer jag inte ifrån att en stor del av resan, (eller min energi, den lilla man har i 40 gradig värme) gick åt till en massa mindre trevliga saker. Det största vill jag inte nämna, men det är märkligt hur man tror man blir äldre, skaffar eget, skapar ett eget liv utanför familjen och ändå hamnar tillbaka på ruta ett. Fasta roller utan minsta chans till förändring eller känsla av kontroll över situationen. Jag är inte den kreativa musikern, jag är inte den resande tusenhistorierberättaren, jag är inte kunskapsmaskinen, jag är inte den spirituella. Jag är lillasyster som plötsligt inte hade något att berätta och tillföra. Jag är 12 år igen, fullt medveten om att det händer. Plötsligt vågar jag inte göra någonting själv, plöstligt verkar det oöverstigligt att gå och köpa en flaska vatten. Jag faller tillbaka i någon slags total oansvarslöshet utan att riktigt förstå hur det hände. Det stör mig för plötsligt har allt inuti förändrats trots att inget utanför egentligen har det. Jag har ingen som helst lust att identifiera mig med en mes-Lisa utan karaktär. Varför är det jämt så, och kommer det någonsin upphöra? (Agnes: lillasysterrevolution!).

Den bästa låten denna veckan:
+Midlake: "Head Home"
Väldigt passande texter just för tillfället.

"styr upp din skit kompis"

kommer bli sommarens "det går bra nu". Känns någonstans så väldigt mycket mer svenskt att säga till någon att styra upp sig själv än "rysk kaviar på mitt fat". Sverige är inte bling bling-land, jag hoppas att folk, (Petter) slutar försöka låtsas som det. (För övrigt låter singeln "100:_" rätt bra, och det kommer från mig som egentligen inte borde uttala mig om hip hop alls).

Nu åker jag till musiken. Sen åker jag till öknen. Sen kommer jag tillbaka och sätter mig i parken. Meet me there.

there's nothing like the cool indoors on a hot summer's day

Det var så varmt att jag till sist lämnade Agnes och Evelina åt sina öden och gick in på biografen och såg "Tristram Shandy". Det var jag och ett äldre par i hela den svala salongen och jag är hemskt nöjd med mitt beslut att gå på bio. Mycket underhållande film, speciellt nu när jag tänker på den i efterhand vilket jag alltså gör.

Precis i skrivande stund spränger de uppe vid stora huset. De gjorde det igår också och det är sjukt obehagligt. En läskig tuta uppmärksammar domedagen och så kommer det en jättestark jordbävning i en nanosekund. Usch stackars huset.

top 5 at 10

1. "The Sartorialist" är en blogg jag önskar jag hade kommit på. Eller snarare, det borde finnas en för varje större stad i världen, det är väldigt inspirerande och betydligt mer givande och närmare än ett modereportage i Elle. Vanliga människors underbara stilar. (Kanske lite väl mycket äldre män i kostym, men alla har vi våra hang-ups).
2. Sedan jag blev klar med hemtentan har jag haft lite för mycket tid att göra av med. Jag har spenderat den med att hitta detaljer i filmer. Jag har än så länge hittat två värda att nämna:
+Hotellrummet som den manliga huvudrollen bor i i "In The Mood For Love" är nr 2046, samma nummer/namn som Kar-wais nästa film heter.
+I en scen i "Girl, Interrupted" tittar tjejerna på TV och den visar ingen mindre än en ung Larry Hagman, (JR i Dallas).
3. Jag har börjat tycka det är roligt med sport. Jag tittar på tennis och fotboll och svänger mig med uttryck som:
+servgenombrott
+hardcourt
+tiebrake
+offside
+backlinje
+frisparksläge
4. Jag läser alldeles för mycket skvallertidningar och får reda på saker som att Sofia Coppola hänger med sångaren i Phoenix. Inte överraskande, men nästan för förutsägbart.
5. Mogwais "Friend of the Night" är en väldigt bra låt.

it's only fashion

Ikväll är det dubbelavsnittavslutning av Project Runway SE2. Hoppas den sötaste Danny vinner. Jag är det peppaste jag varit sedan Six Feet tror jag. (Jag lovar, det har inget att göra med Danny. Inte alls).

onsdag

Förra musiknumret, förra året, var underbart. Hoppas Badlands säljer det i år också. Mycket gott för lite pengar.

Så gott som sommarlov nu. Snart ska jag ut och resa vilket känns lite konstigt. Och sjukt skönt, jag vill inte bli en sån som till sist stagnerar och inte vågar något alls.
Innan dess ska jag till Hultsfred också. Gee. Tack och lov inkluderar det både vandrarhem och backstagepass. Och kostade nada. Tur det, den senaste ordentliga festivalen jag var på, (Emmaboda) kände jag mig mest som en sprattlande fisk på land. Helt malplacerad och förvirrad.
Det känns som lugnet före stormen precis just nu. Som ett djupt andetag innan man dyker in i sommardimman. Jag tänker göra den här sommaren fin, det händer för mycket bra saker för att inte göra det allra bästa.
Och tack Jon; Buckingham Nicks kommer vara det ultimata soundtracket till Tunisien. Kommer sitta fint i Saharaöknen.

black white red

Then Knifes nya video "We Share Our Mother's Health" är ju så snygg. När man ser sånt ter sig framtiden lite ljusare. Jag förstår inte riktigt vad den handlar om, men den påminner om godis.

fix

Det är något fel på sändningen så jag har ingen bild på TV:n. Förstå vilket problem. Vilket fantastiskt, gigantiskt, otroligt i-landsproblem. Och jag har abstinens redan. Beröva mig inte detta bara för nöjes skull. Jag behöver min TV. Jag har ofta tänkt på att jag verkligen borde skaffa mig ett mer avslappnat förhållande till min TV, men hellre TV:n än crack, så låt mig få tillbaka min bild and be done with it.

my secret is your secret

Ok den finns en kille som har gjort små kort med sin hemadress som han delade ut i New Yorks tunnelbana, (tror jag att det var) där han uppmanade folk att skriva ner sina hemligheter anonymt på baksidan av vykort och skicka till honom. Tydligen får han tusentals i veckan som han postar på sin blogg. Det är väldigt fint och lite otäckt på samma gång.
Post a Secret

paris

Jag läste precis Aftonbladet och blev så sugen på att höra Paris Hiltons singel när Markus Larsson jämförde den med "Schnappi". Som på beställning körde de den på P3 och den låter precis som man skulle kunna tänka sig att den skulle kunna låta. Den låter som en om en porrstjärna vill göra musikkarriär. Jag kan refrängen redan:
"Even though the gods are crazy
even though the stars are blind
if you show me real love, baby
i'll show you mine"
(mine vadå?)

Läste dessutom att hon skjuter upp albumrealesen för att hon vill göra en cover på Gnarls Barkleys "Crazy". Jag hör den i huvudet redan. Samtidsunderhållning på topp.

"spring is here to me it's still september"

Jag vågar erkänna att jag gillar Woody Allen så mycket att jag kan stå ut med att han kör samma tema hela tiden. "Match Point" är väldigt lik "Crimes and Misdemeanors". Man är otrogen, syltar in sig, kvinna hysterisk, man tar till hårda tag. Rätt och fel, moral och etik. Igår såg jag "Alice". Påminner väldigt mycket om "The Curse of the Jade Scorpion". Eller alltså tvärtom. Båda handlar om att folk gör konstiga saker under hypnos. Fast i den ena skäl de juveler, i den andra är de otrogna. Go figure.

Om det hade funnits en filmfestival med enbart amerikansk indiependentfilm skulle jag bli hemskt glad. Sjukt fina. Sjukt bra soundtrack. Sjukt bra skådisar. Soundtracket till "The Squid and the Whale" kan vara det bästa soundtrack jag hört. Bättre än "Royal Tenenbaums" och "Lost In Translation" och de flesta andra jag kan komma på faktiskt.
Undrar om man skulle kunna fixa en såndär filmfestival? Det hade varit fint. Folk skulle få dricka vin i biosalongen och i pausen skulle jag spela gamla godingar, typ Peggy Lee och Sarah Vaughan. Speciellt "September In The Rain". Den är sjukt fin.