burning

Nyss hemkommen från det varmaste landet jag varit i tänker jag göra det odramatiskt och sammanfatta det jag kommer ihåg, helt utan inbördes ordning. Men först; festival:
+Bäst: Kaisers Orchestra. Helt överraskande tokiga och stod ut från allt annat slammer. Roligt om än pretto med oljefat och kofot.
+Fick äntligen se Phoenix också. Det var ungefär som man kunde förvänta sig. Städat värre.
+Största besvikelsen någonsin: Lou Reed. Räcker så.
+För övrigt var det hemskt skönt och lugnt att kunna sitta på backstageområdet och ta in precis så mycket festival som man hade lust till. Dessutom fick vi lagom mycket gratisöl. Däremot var backstage kvällstid lite av ett skämt, det var som att hela Stockholm hade förflyttat sig till ett och samma ställe. Debasers uteservering, fast med fler journalister och lite skabbigare kanske. Jag som trodde festival handlade om att inte åka hem och byta om till feststass efter solnedgång.
Ett vandrarhem i centralstationen gjorde dock vistelsen till en riktigt skön och ovanligt ofestivalig i all sin hultsfredighet.

Tunisien:
+Sol och bad de luxe.
+Vi tänkte vi skulle vara oturistiga, hyra egen bil och åka söderut, till Sahara. Första stoppet var "El Jem" där en stor amfiteater ligger. Trots AC i bilen så var det så sjukt varmt att jag ville krypa ur mitt eget skinn och kräla in under en sten. Trodde jag var värsta klenisen som inte orkade lite medelhavssol, men blev dessutom magsjuk den dagen, så vi avstyrde vidare äventyr. Det visade sig senare att just den dagen hade det varit 43 grader i Tunisien.
+Jag, Anders och Malin åkte till söndagsmarknaden och prutade på väskor. Väskförsäljaren var slemmig. Han ville ta med mig hem och slutade inte insistera på att pussa Malin på kinderna. Sedan bytte han sin röda tändare mot min rosa, (exakt likadana tändare).
+Tunisiers inledningrepliker på gatan verkar vara att gissa ens nationalitet. De gissade bla att vi var ifrån: Holland, Spanien, Italien, England, Tunisien, (min bror) och Frankrike.
+Vi drack underbart gott kaffe, (jag dricker med mjölk varav kyparen säger att det måste vara för att jag fortfarande växer. Jag tror kyparen trodde att jag var 14 år) på ett stort terassfik där en massa män tittade på fotboll. Säkert 50 pers tittade på en liten, vanlig TV, men det verkade fungera fint. Det där med HD-ready-plasma-42 tums-yada yada kändes plötsligt inte så nödvändigt.
+Vårt charterhotell körde uppvisningar varje kväll, t.ex. turister som strippar eller dragshows. Varje kväll. Lambada, "I will survive" och hela kittet. Det var oerhört facsinerande i all sin absurditet.

Bortsett från allt det pitoreska så kommer jag inte ifrån att en stor del av resan, (eller min energi, den lilla man har i 40 gradig värme) gick åt till en massa mindre trevliga saker. Det största vill jag inte nämna, men det är märkligt hur man tror man blir äldre, skaffar eget, skapar ett eget liv utanför familjen och ändå hamnar tillbaka på ruta ett. Fasta roller utan minsta chans till förändring eller känsla av kontroll över situationen. Jag är inte den kreativa musikern, jag är inte den resande tusenhistorierberättaren, jag är inte kunskapsmaskinen, jag är inte den spirituella. Jag är lillasyster som plötsligt inte hade något att berätta och tillföra. Jag är 12 år igen, fullt medveten om att det händer. Plötsligt vågar jag inte göra någonting själv, plöstligt verkar det oöverstigligt att gå och köpa en flaska vatten. Jag faller tillbaka i någon slags total oansvarslöshet utan att riktigt förstå hur det hände. Det stör mig för plötsligt har allt inuti förändrats trots att inget utanför egentligen har det. Jag har ingen som helst lust att identifiera mig med en mes-Lisa utan karaktär. Varför är det jämt så, och kommer det någonsin upphöra? (Agnes: lillasysterrevolution!).

Den bästa låten denna veckan:
+Midlake: "Head Home"
Väldigt passande texter just för tillfället.