från den ljusa sidan

Det slog mig att jag börjar skifta i perspektiv. Om Stockholm var min fasta punkt förut, så tror jag inte att den är det längre. När jag åkte till Västerås igår kändes Stockholm som semester, lite lagom drömskt och avlägset. Bevisligen för att jag nuförtiden inte gör något tråkigt i Stockholm överhuvudtaget. Stockholm nuförtiden är socialt umgänge, fest, avslappning, vänner och familj och oftast total avsaknad av allt vad kurslitteratur och tenta heter. Det är bra, det betyder att jag börjar få tillbaka förtroendet för stan, vilket verkligen inte är det lättaste. Det verkar oftast och mest som att folk, inklusive mig själv, fortsätter rekonstruera Stockholm som ett nödvändigt ont, en plats man dras till men inte slutar beklaga sig över. Kylan, stressen, elitismen, ytan, ambivalensen, tragiken. Jag börjar dock se de små guldkornen nu. Dock långsamt, betänk att det tagit mig snart 1 1/2 år att komma såhär långt i min försoning.
Kyligt var det i alla fall inte hos Jo i fredags. Hemskt trevligt med gamla och nya bekantskaper och än en gång en bekräftelse på hur otroligt bortskämd jag är med dem jag omger mig med. Crème de la Crème.

Hey, jag ser ju nästan normal ut här.