good kind of crazy

Jag var på väg att skriva något om en bekant, men blev plötsligt paranoid. Han är nog den sista som skulle hitta min blogg, men ändå vågar jag inte skriva det jag hade tänkt. Man kan dela med sig av sitt privatliv och sina tankar med cyberrymden, men frågan om hur äkta det blir är en annan femma. Det är med största omsorg man väljer vad man vågar delge.
Kontentan av det hela var i alla fall att jag funnit mig själv något introvert så fort jag vistas i min lägenhet. Innanför mina väggar råder vissa normer, ett visst sinnestillstånd, en viss etik. Denna balans är känslig och rubbas väldigt lätt av en aggressiv ringklocka.
Det är som en känsla man kan ha vissa dagar, där man vaknar och verkar ha en till synes rätt bra dag, man gör det man ska och verkar ganska tillfreds. Så ringer telefonen och plötsligt är det som att all stämning försvinner och man blir vresig och lättirriterad, fast man inte alls var på dåligt humör för 15 sekunder sedan. Missförstå mig rätt, det är ju allt som oftast hemskt trevligt när någon ringer. Vissa dagar verkar bara vara bättre orörda, ämnade åt saker som visserligen kan vara sociala, men som kanske inte innehåller socialt umgänge i bemärkelsen prat. I så fall att man pratar med sig själv på sin höjd.
Vissa dagar undrar jag verkligen om allt står rätt till. Inte alla indianer i kanoten eller vad man brukar säga.