and it's got nothing to do with you

Som om The Radio Dept. har kolliderat med My Bloody Valentine i ett fantastiskt fyrverkeri. Så låter The Maps. Musik man vill vara ensam till, men inte för att tycka synd om sig utan för att den kommer bäst till sin rätt. Jag har en förkärlek för enkla och upprepande texter och i "Some Winter Song" får jag ett överflöd, varje gång med en ny klang, varje gång betyder raderna något nytt.
Underbar vintermusik. Det är nästan så att man vill att det ska snöa. The Maps räddade min dag, och det var verkligen inte det lättaste.
Gå in på deras MySpace och lyssna på "Don't Fear" och "To The Sky" också. Och Njut.

söndag

Drömde konstiga och ovanligt verklighetstrogna drömmar i natt igen och runt 5, halv 6 gav jag till sist upp, gick och kokade kaffe och bestämde mig för att börja titta på Musikbyråns 5-timmarsmaraton som jag sedan inte har kunnat sluta titta på. Solen skiner ute och det verkar vara en klar och fin höstdag, men jag är alldeles uppslukad av alla fina musikporträtt. Det är kanske inte så mycket Musikbyrån som sådan, även om de har en del riktigt bra reportrar och reportage. Snarare blir det en energikick i allt som är bra, allt som man tycker så mycket om. De trycker verkligen på alla sentimentala knappar, men det får de gärna göra. Speciellt är det kul att se allt det jag missade från Musikbyråns första par år då jag var typ 15 och kanske inte riktigt fattade allt och nu får chans att återuppleva med lite distans. Till och med hela harcore-scenen som jag aldrig riktigt har förstått får något mera mening när det sätts in i ett mer generellt musikaliskt sammanhang. Typ som när de visar ett infernaliskt The Bronx live och i nästa sekund byter till José Gonzalez, eller från Looptroop till Hip Whips. Jag gillar att det är massor av gränser och inga alls samtidigt. Framför allt tycker jag om tillbakablickar i det att jag omformar dem i det som kommer imorgon och jag gillar att bli påmind om varför jag tycker om musik. Fast jag behöver nog ta en promenad när det här är slut.

efter

Den är klar nu. Tenta-ångest har nu blivit post-tenta-ångest blandat med total utmattning. Saker är sällan så roliga som nu, det finns inget kvar att göra än att skratta åt precis allt som slängs ens väg.
Jag har roat mig med att snabbkolla igenom programmet för Stockholms Filmfestival och blivit riktigt peppad. Pengarna tryter och tiden är knapp, men det finns ett par dyrgripar jag inte kommer kunna släppa taget om, så jag antar att jag kommer att gå. Jag blev till och med så peppad så jag redan har "A Scanner Darkly" på g och laddar upp för att titta på den imorgon. "American Independents" verkar överlag vara väldigt bra i år. Det finns ingen eskapism som film-eskapism. Låt mig inte tänka mer på studier. Låt mig endast njuta av Maggie Gyllenhaal i "Sherrybaby", (sägs vara hennes bästa roll) och få sjunka ner i biofotöljen och mörkret.

Nu däremot ska jag försöka slita mig från allt det goda bara en dator kan ge en och gå ner och dricka tenta-öl.

blod, svett och tårar

Imorgon kl. 09.00 ska jag befinna mig i en stor skrivsal, sätta mig framför en bunt tomma pappersark, dra fram blyerspennorna och vänta på att den arga tanten, (de är alltid arga) ska slänga fram ett papper fullt av omöjliga frågor. Sedan ska jag plocka fram en massa fakta ur mitt huvud, (fakta = 30 artiklar), jämföra dem med varandra på typ 12 sidor och sedan gå därifrån.
Problemet är att de 30 artiklarna inte är fast förankrade i någonting och jag har ingen aning om vad jag kan eller inte kan, vilket gör det hemskt svårt att jämföra dem med varandra. Så fort jag försöker strukturera upp alla fakta eller vem som skrev vad är det som att de aldrig fanns där. Dessutom kan en salstenta vara en av de obehagligaste platser jag kan komma på. Jag förstår varför den här kursen sägs vara den svåraste som finns på utbildningen. Jag vill bara att tentan ska vara över. Jag vill blunda nu och när jag öppnar ögonen är jag på väg fram till den onda tanten med mina papper, lämnar fram dem, prickar av mig och går hem och rullar ihop mig i en liten hög och vaknar när det är vår.

mms från barcelona

två filmer jag vill se

ticket out of here

Dagens 3 låtar:
1. Jag ramlade över Gwen Stefanis "Wind It Up" i mycket tvivelaktig kvalité. Jag undrar dock om det hade hjälpt vilken kvalité det än var i. Det är en mycket tvivelaktig låt. Eller den är mest ganska otäck. Jag ser henne framför mig med armar gjorda av finaste porslin, tomma ögon och en blodig kniv i handen. Det här är soundtracket till en cirkusskräckfilm. Det behöver inte vara dåligt. Det är mest förvirrande.
2. På samma blogg kan man även hitta en remix på Justin Timberlakes "My Love". Återigen tvivelaktigt. Denna sorgsna, vackra ballad har gjorts om till lounge-umpf och från att ha sett den stilrena och seriösa videon till originalet blir det ganska roligt att tänka sig hur videon till den här remixen skulle se ut; en glatt skuttande Justin som klappar händerna och stampar takten. Det där med remixar är verkligen ett tvåeggat svärd.
3. The Tough Alliance - Leg 7. Väldigt vintrig på ett bra sätt.

Bonus: Johan Renck visar CNN sitt snöiga Stockholm. Man kan fråga sig vad han egentligen hinner visa för allt är över på typ 30 sekunder. Det känns mest som en sketch som Killinggänget aldrig använde. Man vill i alla fall inte åka dit, för det ser fördjävligt kallt ut. Är det verkligen så det ser ut på vintern? Men hans engelska är för kär.

Jag är klar med jämförelsetexten till seminariet nu i alla fall. Kan inte tänka klart längre. Jag borde känna mig väldigt smart, men jag känner mig urbota dum. Fortsätter ha konstiga drömmar och är lite obekväm i största allmänhet. Förmodligen beroende på att jag suttit inne med dessa eviga artiklar. Imorgon tror jag att jag åker till Stockholm en liten stund, om inte annat för att man bara kan vara duktig så länge. Nog är nog.
Ikväll är det "Anders och Måns" på TV. Väldigt högt upp på min "pick me upp" - lista.

var har jag sett den låten

Det är ovanligt att jag alls kommer ihåg vad jag drömmer och oftast är jag därför allmänt förvirrad när jag kommer ihåg något alls, mest för att det är så ovanligt. Det blir då som dubbelt konstigt och obehagligt att komma ihåg drömmen när den dessutom är en mardröm. Jag blir alltså brutalt nerskjuten i min dröm. Pappa påpekade freudianskt att det säkert är pga av de cyklande våldsmännen i min stad som jag drömmer att jag blir skjuten.
Cykelmän eller ej; att vakna klockan 02:54 efter att ha sett sig själv ligga och blöda på en trottoar utan hjälp var det otäckaste jag har varit med om på väldigt länge.

Förutom blodiga drömmar och tilltagande hjärnstillestånd av svår kurs har jag lyssnat på musik som borde ingå i kategorin "inte är med i någon film än men som borde vara det". Det mesta som är bra passar ju in i filmsammanhang, men ibland är det som att de verkar vara gjorda för det, som att man skulle kunna göra en hel film enbart för att låten borde passa, oftast till förtexter eller eftertexter.
Jag tror egentligen att det bara handlar om en totalförstörd och helt helt populärkulturellt indoktrinerad hjärna, men det är ett ganska roligt tidsfördriv. Sen att det alltid slutar med att öppningsscenen som låten isf skulle ackompanjera alltid är någon som går och alltid väldigt raskt spelar mindre roll.
Några låtar som inte är med i filmer, (vad jag vet) än men som borde vara det:
+ Datarock: "Fa-Fa-Fa", (typisk "Lock Stock & Two Smoking Barrels" alt. episodmusik i en knarkfilm).
+ TV On The Radio: "Wolf Like Me", (slutlåt helt klart).
+ Mint Royale: "Show Me", (inldedande, typ flygande över London eller nåt. Snudd på väl hurtigt, men skulle passa i en komedi).
+ Jarvis Cocker: "Black Magic", (slutlåt tror jag, typ "den goda vinner"-känsla. Men mest för att det är så sjukt bra).
+ Irene: "little things", (svensk lågbudget med lyckligt slut. Springande indiekids).
+ Jim Ford: "Harlan County", (en bra "andra låt" när eftertexterna körs).
+ Justice vs. Simian: "We Are Your Friends", (knarkscen på häftig klubb där allt går utför alt. rånarscen med häftiga klipp).
+ The Rapture: "Whoo! Alright Yeah... Uh huh", (se ovan).
Ok jag slutar nu.

oh yes, i wanna play

Jag vet inte om det är Michael C. Hall och hela Six Feet Under som spökar eller om det är den aningen skrämmande tanken på att jag när avsnittet är slut kommer på mig själv med att faktiskt sympatisera med en mördare. Det är ett skickligt manus och ännu bättre skådespeleri. Framför allt är det en upprymd känsla av spänning och wow-känsla jag inte haft sedan just Six Feet Under.
Det slutar aldrig att förvåna mig hur så bra produktioner kan komma från ett så förvirrat land.

show me what you got pretty lady

Jay Z goes typ Frank Sinatra goes black. Det här borde egentligen vara alldeles för pompöst. Brasset, självklarheten, hela slå-på-stora-trumman-soundet. Men det kan vara så att jag gillar det, hip hop-analfabet till trots.

på nytt

Magi.

if you grab my hands like this

Dagens låt: Zeigeist "Cuffs".
Härligt dekadent. När jag hör den förflyttas jag till typ Barfly i London och går omkring full bland en massa människor tätt sammantryckta.
Sverige verkar hett. Det som överraskar mig när jag läser utrikiska tidningar och bloggar är hur självklart det verkar vara, som att Sverige har varit en självklar musikalisk inspirationskälla jättelänge. Jag syftar inte på Max Martin och hans producentkompisar och det är ju inte typ Hives, Cardigans och Soundtrack of Our Lives de syftar på heller. Inte ens Jens Lekman och José Gonzalez kan väl ensamma ta på sig äran. Men man refererar till andra städer som "det nya Stockholm" och kreativa, produktiva platser som "nästa Sverige" och skriver om svenskt mode som aldrig förr. Är det för att man är så attans Jante-lag eller för att man bara inte har någon som helst koll som man har missat hela Sverigegrejen? Ska man behöva konvertera till enbart utländska tidsskrifter för att få lite kollektivt självförtroende?
Ladda ner "Cuffs" och "Giving U Up" här. Passa på att ladda ner Peter, Bjorn and John's "Amsterdam" när du ändå håller på.
Lyssnade dessutom på lite från Cornelius nya. Låter som ett mellanting mellan Embassy och Koop. Det sägs att Japan är väldigt likt Sverige i kultur och värderingar och bevisligen också musikmässigt. Cornelius måste väl ändå räknas till en av samtida Japans största, internationella artister.

Ikväll ska jag äntligen gå och se "Att Återvända" med några klasskompisar. Lite jobbigt dock att behöva planera in det som värsta seriösa händelsen så att man kan ha sällskap hem. Jag kanske borde stå på mig mycket mer, men jag har aldrig, (ta i trä) utsatts för en så våldsam situation som någon typ av övergrepp innebär. Känner inte att jag vill utmana ödet för att hävda någon slags plats i samhället precis just nu. Jag vet att jag har all rätt till att gå i stan när som helst, var som helst, men den potentiella skräcken påverkar mig betydligt mer än jag trodde. Man är väl alltid i viss mån utsatt, (alla nätter på väg hem i Stockholm där jag varit mer än lovligt berusad) men det blir så konkret plötsligt. Tanken på vad som kan hända är alldeles, alldeles för skrämmande för att insistera på att gå hem själv.

coffee and tv

Jag läser så mycket om kultur och upplevd kropp och gränsdragningar och diskurser och multipla identiteter, (inte personligheter) och allt sådant som alla människor borde läsa och veta om, men i stället för att de läser sånt de borde läsa går de till biblioteket och lånar alla skönlitterära böcker jag borde läsa för att slappna av från sociologins konspirationsteorier. Varenda bok av värde är utlånad tilll typ år 2010 och en stackars student kan inte lägga ut pengar på både skönlitteratur och kurslitteratur. Det närmaste jag kommmer nöjesfiktion för tillfället är "Everything Bad Is Good For You" av Steven Johnson. I och för sig oerhört underhållande, men jag skulle behöva lite skönhet i mitt sakliga hjärnbibliotek. Kan inte alla pensionärer bara läsa Jackie Collins så resten av alla fina böcker blir över till mig.

Desto mer godis på film och för öronen. När all hjärngymnastik är färdig orkar man inte annat än lättsamt och lättsmält som stryker medhårs. Jag överraskas över vad jag plötsligt tycker om när min intellekturella gard är nere. T.ex. har jag fallit för Linda Sundblads "Oh Father". Den går rakt in i lustcentra utan att passera gå. Och igår såg jag äntligen "Breakfast on Pluto" och det var ju en förtjusande Cillian Murphy som uppenbarade sig. Den är värd att se bara för honom. Fint soundtrack också.
Dessutom har kabelbolaget bestämt sig för att gratisvisa lite av varje för att få mig att köpa fler kanaler. Häromdagen var det VH1 och det var väldigt kul, sedan bytte de till Hallmark och då var det mindre roligt. Just nu är det Star! vilket hamnar på roliga sidan. Star! är ungefär som att läsa Klick!, fast på TV. En kanal som är typ Enternainment Now! i kubik, (värst vad det var kanaler med utropstecken helt plötsligt). Nu väntar jag bara på att de ska gratisvisa typ TCM eller någon annan bra filmkanal och sedan glömma bort att de gratisvisar den och låta mig fortsätta ha den.
Då skulle jag inte behöva gå till biblioteket mer. Efter att ha läst Steven Johnson vet jag ju bättre.

bookends

Jag tycker oerhört synd om mig själv för tillfället. Baksidan av att leva i två städer gör sig påmind och ger mig känslan av att inte vara en del av någon av dem. Det ska sägas att jag är helt slut efter en heldag seminarium med vridande och vändande av texter och dess innebörd, men jag orkade, (eller kunde) inte bidra med något och kände mig oerhört korkad. Inga tankar fick fäste och det är lätt hänt att börja dra för hårda slutsatser och ifrågasätta hela sitt val av framtid. Jag är trött på att försöka rationalisera min trötthet och ge den bortförklaringar. Jag förstår att det säkert är precis bara just att jag är trött, men skit samma. Det är synd om mig i alla fall.
Kände mig dessutom lite sorgsen när jag kom tillbaka från helgen. Stockholm, (och allt däri) blev distanserat. Och Västerås har jag aldrig tagit till mig. Eftersom ingen någonsin vet när jag är hemma är det jag som får ta kontakt, säga till, och det är inte riktat mot någon annan, men tycker man synd om sig gör man gärna om det till ofrivillig ensamhet. Att ha Stockholm nära och att vara i Stockholm är inte samma sak. Avståndet känns plötsligt gigantiskt.
Plötsligt tillhör inte Stockholm mig längre, och Skåne har av vissa anledningar jag inte orkar gå in på inte samma dragsningskraft heller. Jag är förvirrad och jag tycker oerhört illa om det. Måhända ren och skär skoltrötthet, men det hjälper ju inte mig just nu när jag måste välja ut en text och göra en jättebra presentation som alla andra gjorde idag. Det är aldrig kul att tvivla på sig själv och när det väl kommer sköljer det över en och går inte att hejda.
Och så är det det där med tröst. Och tröst har aldrig känts så långt borta som nu. Imorgon kommer jag säkert att radera den här posten och skylla på illa vald tidpunkt eller att jag glömde paraplyet, men det vore samtidigt synd för det här borde vara värt lika mycket som allt annat.

right on time

Det verkar som att en cykel har gått nu. Det där att det ska ta en viss tid, typ 12, 15 år, och sedan kan man återanvända det igen.
Grungen är tillbaka, stora tröjor och tights, vi har fått borgerlig regering igen, MTV är sentimentala och spelar gamla eurodiscohits, i fredags spelade de INXS som sista låt på Debaser, (ok, sent 80-tal, men frågan är om de hade spelat den för två år sedan). Dessutom, vilket verkligen inte är överraskande, har de börjat sända "Ensamma Hemma" igen.
Fast om nu TV har hoppat på hela 90-tals-revival-grejen kunde de ju åtminstone välja lite mer kvalitativa serier att visa igen. Typ "This Life" eller "Mitt så kallade Liv" kanske.
Gud, man har verkligen lämnat tonåren bakom sig när man blir nostalgisk av 5 moraltanter till tonåringar och Matthew Fox i page. Och tänk att det finns kids idag som inte skulle förstå kopplingen om man sa "det är inte tjejen i filmen som har skrivit brevet". Och som kronan på verket har jag inte lyssnat på något annat än "House of Love" de senaste dagarna, (också 80-tal, men jag upptäckte dem typ -95).
När man tror att det går framåt har det egentligen bara gått ett varv runt.