tisdag

Det är typiskt att man lyckas vända och vrida på sin situation och alltid få det till att något inte stämmer. Jag och S är typ klara med vårt PM, vilket jag då istället för att klappa mig själv på ryggen för, får till att att jag säkert missat något, att arbetet inte har någon som helst substans, att de 14 sidorna består av kvalificerat mumbo jumbo. Det hade ju i och för sig varit rätt avancerat det också. Jag kan bara bli lite trött på att inte credda mig själv. Ibland är det faktiskt befogat. Ibland får man tycka att man är bra. Ska det vara så svårt.

Från tvivelaktigt till säkerställt. Veckans musik måste nog ändå bli CircleSquare. Det låter lite som en peppig electrofest gone bad. Eller en svart efterfest. Eller kanske lite som Massive Attack hade låtit om de hade funnits 2006. Här hittas "7 minutes" men jag tipsar även om "Fight Sounds Part 1". Fast den får man leta upp själv.

Jag ska nu peppa för kvällens avsnitt av "Grey's Anatomy". Cliffhanger utan dess lika från förra veckan.

december

På fredag ska min hemtenta vara inne. Jag räknar med att ta första bästa tåg härifrån och känner väldans för att ta mig an adventsnatten i staden.
Kan vi inte gå ut? Jag tänker Nacht eller Embassy.

candywoman

Idag stoppade en pojke mig utanför videobutiken på vägen hem till mig. Jag drog ur proppen till min i-pod och med halv musik fortfarande sjungande i ena örat hörde jag pojken stammande fråga:
"Öh, kan du köpa ut till oss?"
Jag kände direkt att jag inte riktigt orkade ta ställning utan svarade snabbt:
"Tyvärr, jag hinner inte", och hastade vidare med lite extra snabba kliv.

Varför orkade jag inte ta ställning kan man fråga sig? Det är inte så enkelt som det låter. Visst handlar det om att jag faktiskt var sjukt trött och inte ville stanna, men ännu värre var att det inte var ett självklart nej till att inte köpa ut till pojvaskern, (unge mannen, grabben, krabaten, inte vet jag).
Jag kunde inte skaka av mig tanken på att jag kunde liva upp hans stackars småstadslivsmisär.Inte så PK, (man ska tydligen säga PK nuförtiden, politiskt korrekt blir så övertydligt, PK är mycket häftigare).

Här är det nu två inombords tvistande känslor som tar upp striden. I ena hörnan, i direkt nedstigande led från Luther: Ängeln-kräkas-på-hallonshots-och-hembränt-bara-du-är-20-Svensson. I den andra hörnan, mediadrottning och i ständigt begär efter New York-dekadens: 17-år-jag-skiter-i-allt-planeten-går-ändå-under-kan-jag-få-dansa-och-vara-full-åtminstonde.
Det är jämt. Knytnävsslagen viner och blodet sprutar. Moral kontra frihet. Leva hederligt eller leva ut. Åldersnoja åt båda håll. Kräkas på en klubb när man är 23 eller kräkas i en buske när man är 16?
Jag ser framför mig två olika reklamer som går parallellt; den ena om att inte köpa ut till kidsen, (visserligen en hemskt bra informationsfilm), där söta flickor med tomma blickar går ut till farbror med Dunken och köper smuggelsprit från bakluckan på hans bil och efter följer snabba klipp av blod, spya och diskbänksrealism om hur illa det går när tonåringar dricker. Den andra är, (faktiskt) den om att dricka smart, den med Dr Kosmos som sjunger och de visar en massa tokiga festbilder från typ indieklubbar och förfester där man ritar kul grejer på varandra, dansar, gör hyss och springer, (detta ständigt återkommande fenomen). Budskapet är visserligen att man ska ta det lugnt med spånken, men jag kopplar den bara till alla roliga utekvällar jag själv har haft, speciellt dem som liknar de bilder jag ser, (att inte hitta sina skor i tamburen, att allting sitter lite på sniskan, att dansa alldeles för mycket, alldeles för fult, att kramas, att skratta).

Två bilder av ung fylla. Två bilder som stack upp framför ögonen på mig när unge herrn ville ha folle. Två bilder som faktiskt var jämnstarka. Jag sitter och är rädd för att jag, hemska människa, inte har ett uns moral i kroppen som faktiskt, för en sekund, var på väg att överväga att köpa. Har jag totalt romantiserat mina alkoholäventyr? Var går gränsen för att förgylla några tonåringars kväll till att göra dem en otjänst och bidra till att något hemskt kanske händer; att de råkar i slagsmål eller mår dåligt på något annat sätt? Det var ju då det var kul att bli full. Nu tar man ju allt det där för givet, det som man faktiskt aldrig hade upplevt då. Eller så har jag aldrig haft riktigt oflyt på fyllan och vet inte vad jag pratar om.
Hur som helst var det kanske bra att jag sa nej och inte får PK-ministern på mig i någon mardröm om cykelmännens återkomst.

"sorrow is just worn out joy"

Igår somnade jag vid 7 efter 3 nätter med sömn som lämnade en hel del att önska. För mycket roligt. Jag lyckades dock till sist ta mig upp igår morse och se "Things To Do", sista filmen jag skulle se, tillsammans med A. Den var ganska söt och underhållande, men typ alla ur filmen inklusive regissören satt i publiken, och sa dessutom innan filmen började något i stil med: "it is a comedy, so feel free to laugh". Säkert menat som en skämt, men man skrattade ju lite stelt sen liksom. Eller kanske lite extra mycket, för att vara snäll, de verkade så försynta.
Förutom de 3 andra filmerna jag såg, ("Summer Palace", "Wild Tigers I Have Known" och "Old Joy", vilka alla rekommenderas varmt) så var det som vanligt en helg som bara flöt från ett sällskap till ett annat, från famn till famn, där jag faktiskt aldrig, inte ens när jag missade sista tunnelbanan i fredags, var det minsta arg. Efter häng på Pelikan med Eleonore, Agnes, syster, bror, Signe och Henrik och en sån fin svartfest efter på Metaregatan med Bex och China, (hoppas på bilder senare), dans och prat med vänliga främlingar, ett annat väldigt förfriskat kompispar som också hette Lisa och Agnes, åldersnoja och diverse spontana komplimanger, så har jag faktiskt ett vagt minne av att jag står för mig själv och fånler utanför Kharma, bland korvätande, högklackstrippande, mobilpratande Stureplanskids klockan halv 5 på morgonen.

Lyssna förresten på fantastiska "Wild Tigers I Have Known" av Emily White här.

Nu orkar jag inte skriva mer, mina armar har skrivit ner 12 sidor intervju från diktafon och gått på semester. Önskar jag kunde göra detsamma.

deck schmeck

Läste en blogg precis nyss och blev så trött. Vad är egentligen grejen med hela Hipster-tjatet?
Jag tror egentligen att jag skjuter mig lite i foten genom att skriva det här alls, för det känns som att de som ens nämner ordet är de som faktiskt har något med det att göra. Ingen annan är nog intresserad.
Jag vet väl inte vilken bar som är vilken inne på Spy Bar. Jag har ingen aning om vem Booka Shade är. Men jag hör och läser det där ordet alldeles, alldeles för ofta. Det är nästan som ett skällsord. Som en ny stekare. Lika besatt av, (eller i) en livsstil. Lika blind för sina egen begränsningar. Lika övertygad om sin egen överlägsenhet. Accepterad elitism.
Mest kanske som vad som helst annars som vi adopterar från Amerika. Googla ordet och anamma hela konceptet; Hipster-frisyrer, Hipster-graffitti, Hipster-fraser, Hipster-actionfigurer.

Jag blir lite provocerad. Och besviken. Det råkar ju vara så att vissa saker ur Hipster-repertoaren, (som jag har förstått det) råkar sammanfalla med det jag faktiskt tycker om, oavsett vad det betyder eller om det från början "tillhörde någon". Min förra post ses plötsligt ur ett nytt ljus; dissningens. Vilket ju inte var meningen, men det kanske ofrivilligt blev kontentan.
Det blir lite hönan eller ägget här också. Varför gillar jag viss musik, filmer och böcker? Jag vill ju tro att det är för att jag är genuint intresserad. Det här är det jag fyller min tid med när jag inte pluggar. Jag går inte och tränar. Jag rider inte. Jag jobbar inte på kåren. Jag hänger framför datorn. Är jag egentligen en hjärntvättad popkulturzombie? Eller kanske en wannabehjärntvättad popkulturzombie för att jag egentligen inte har någon som helst koll? Bryr jag mig om att jag inte har någon koll?
Det enda jag kan tänka på är en massa slogans för Hipster när det väl har satt sig ordentligt i Stockholmsmyllan. När vi har våra egna Hipsterfraser och egna actionfigurer. Hipster: av spelare, för spelare. Hipster: because you're worth it. Nöjesguiden overload.

Jag-en Hipster?
Hipster kan du vara själv.

inifrån/utifrån

Facehunter-killen tänker att Stockholm, det är en häftig stad. Facehunter-killen åker dit och ser en massa häftiga, unika individer. Facehunter-killen tar bilder på snygga damer på stan. Facehunter-killen drar till Spy Bar för det är ju stället att vara på. Facehunter-killen går loss med blixten på alla klubbkids. Plötsligt ser Facehunter-killen en man som lyser extra starkt i vimlet, en häftig kille och Facehunter-killen tänker att den här killen har det going on. Inte kunde han veta att det var programledaren i Idol. Ja halleda. Det är humor. Eller det är i alla fall min humor. Det blev en tydlig, men väldigt subtil och kontextberoende gräns som klevs över. Hela Spy Bar-konceptet. Alla små konstskolesnärtor. Och så Mogge, (heter han det?).

(Bonus är de roliga kommentarerna till Spy Bar-posten. Humor är på liv och död och mode en programledare i polotröja och gubbkeps. Eller var det tvärtom?)

things to do

Jag träffade min handledare idag. Eller någon typ av kontaktperson som skolan tycker jag ska ha för att inte förlora kontakt med gräsrötterna eller något. Hon var som en socionom är mest, rökte mycket, rasslig röst, kallade sin man för gubbe, hade birkenstock och pratade fackspråk. Jag satt mest och höll med när hon pratade om allt som säkert var jätteinressant. Hon berättade om deras drogförebyggande åtgärder och hur de i föräldrargrupper pratade om hur man ser att ens tonåring knarkar och jag höll med och något kom nog ut ur munnen som säkert lät helt normalt men hela tiden tänkte jag "ja de stackars ungarna vad ska de annars göra vad är det egentligen jag sitter och pratar om det här är ju inte alls vad jag vill göra varför säger jag att jag tycker att det här är jättekul?"

Mitt dekadenskonto är fyllt till bredden och det känns dags nu. Jag försöker se mönstret i att jag nästan enbart står ut med upptempomusik och plötsligt är väldigt frustrerad över det mesta i min situation.
För all del, Stockholm är inte det bästa fastän man tror det så fort man är borta, men jag vill kunna ta långa promenader som inte tar slut efter 20 minuter för att city tar slut. Jag vill kunna ringa de jag saknar och se dem en halvtimme senare, jag vill dricka öl och prata om det som dyker upp i huvudet och inte behöva tänka mig för eller låta bli för att de jag hänger med inte har hört, inte har sett, inte känner till, inte bryr sig, inte förstår.
Jag vill höra era röster och era kloka kommentarer om er värld, för den är också min.

take a dive

Ramlade över Candida Höfers "Libraries" idag. Jag skulle vilja ge den till min pappa precis just nu om jag hade 500 kronor liggande i en låda enbart menad för det. Det är sällan man hittar något så perfekt, där man direkt vet att personen i fråga verkligen skulle gilla det.
Den hade iofs inte varit helt fel att ha själv heller, men till min pappa hade det nog varit det bästa jag någonsin gett honom. Fotografierna, arkitekturen, hela idéen om en bok totalt vigd åt världens stora kunskapskatedraler. Man inte låta bli att bli lite imponerad.
Annars händer allt och ingenting. Jag gör ju saker typ hela tiden. Men en del av mig har checkat ut tror jag. När jag inte gör observationer av kläduttryck och konsumtionsmönster, (hamnade helt ovetandes mitt i Viktor & Rolf-rusningen på H&M vilket var så jobbigt när jag själv inte skulle ha något att jag till sist var tvungen att gå ut eftersom jag nästan blev lika desperat själv) så kollar jag bara efter musik, vilket iofs har varit mer givande än på länge. Jag är så lättköpt nuförtiden.
Veckans bästa:
+Jarvis Cocker: Hela skivan.
+Mika: "Relax".
+The Shins: "Phantom Limb".
+Maps: "Don't Fear".
+Tingsek: "Proud To Be Part Of These Days". Det finns en sommar om hörnet.
+CSS: "Let's Make Love And Listen To Death From Above (Spank Rock Remix)". Låter som Fannypack, häftiga tjejer från Sao Paulo, popkulturreferens och remix av ett om möjligt ännu mer hypat band.
+Justice vs. Simian: "We Are Your Friends". Skönt att en nollbudgetvideo fortfarande kan vinna ett MTV-pris.
+Michael Stipe, (with Chris Martin): "In The Sun".
+The Streets feat. Peter Doherty: "Pranging Out". Nu måste man ju se kortfilmen på Popcorn om hans födelsedag där polisen craschar festen.
+Days: "Simple Things". Om Stone Roses hade varit födda i Sverige på 80-talet och varit glada.

Extra: Om humöret känns lite lågt och mörkret verkar oändligt, varför inte lysa upp det med "Popstar", mix by Jon; (gå ner lite på sidan). Låten har melodin, den har svänget och den har en text i en alldeles egen liga.

min syster och jag

Jag ville verkligen inte sätta mig på tåget hem i morse. Det var milt i luften när jag och M steg av spårvagnen och jag mådde bra. Tre dagar då jag på något sätt väntade på att jag kanske, åtminstone skulle bli på lite dåligt humör, eller tråkigt trött, eller obekväm eller något annat typiskt som man blir när man åker bort. Men det var trevligt på M's jobb när jag kom, det var trevligt på Kungen med alla hennes vänner, det var sjukt kul på Pustervik för att jag inte hade några som helst krav på vem jag pratade med eller vad vi pratade om, och vi promenerade hem och berättade konstiga drömmar vi hade haft för varandra. Det var en fin bakislördag och vi promenerade genom slottsskogen och käkade amerikansk brunch på "Egg & Milk" och gick långsamt hem i höstsol med övertrött, vänlig humor. Hyrde "Shopgirl" och "Nio Liv" och gosade ner oss med Myriam och Ida och mera pannkakor och systers hembakta bröd och igår lyckades vi till sist ta oss ut en stund på kvällen och ta oss bort till västra kyrkogården och titta på ljusen och prata om familjen och allt som ibland är så konstigt med den.
Så synd att det gick över så snabbt. Jag mådde så bra och jag slappnade av vilket jag inte gjort på flera månader. Tack syster du är världens finaste precis när det behövs.

Dessutom är det andra delen av "En Uppstoppad Hund" ikväll och det kan nog inte bli bättre än Jonas Karlsson sminkad till oigenkännlighet och hela Torgny Lindgren-stämningen som gör att man nästa börjar längta till julen.