candywoman
Idag stoppade en pojke mig utanför videobutiken på vägen hem till mig. Jag drog ur proppen till min i-pod och med halv musik fortfarande sjungande i ena örat hörde jag pojken stammande fråga:
"Öh, kan du köpa ut till oss?"
Jag kände direkt att jag inte riktigt orkade ta ställning utan svarade snabbt:
"Tyvärr, jag hinner inte", och hastade vidare med lite extra snabba kliv.
Varför orkade jag inte ta ställning kan man fråga sig? Det är inte så enkelt som det låter. Visst handlar det om att jag faktiskt var sjukt trött och inte ville stanna, men ännu värre var att det inte var ett självklart nej till att inte köpa ut till pojvaskern, (unge mannen, grabben, krabaten, inte vet jag).
Jag kunde inte skaka av mig tanken på att jag kunde liva upp hans stackars småstadslivsmisär.Inte så PK, (man ska tydligen säga PK nuförtiden, politiskt korrekt blir så övertydligt, PK är mycket häftigare).
Här är det nu två inombords tvistande känslor som tar upp striden. I ena hörnan, i direkt nedstigande led från Luther: Ängeln-kräkas-på-hallonshots-och-hembränt-bara-du-är-20-Svensson. I den andra hörnan, mediadrottning och i ständigt begär efter New York-dekadens: 17-år-jag-skiter-i-allt-planeten-går-ändå-under-kan-jag-få-dansa-och-vara-full-åtminstonde.
Det är jämt. Knytnävsslagen viner och blodet sprutar. Moral kontra frihet. Leva hederligt eller leva ut. Åldersnoja åt båda håll. Kräkas på en klubb när man är 23 eller kräkas i en buske när man är 16?
Jag ser framför mig två olika reklamer som går parallellt; den ena om att inte köpa ut till kidsen, (visserligen en hemskt bra informationsfilm), där söta flickor med tomma blickar går ut till farbror med Dunken och köper smuggelsprit från bakluckan på hans bil och efter följer snabba klipp av blod, spya och diskbänksrealism om hur illa det går när tonåringar dricker. Den andra är, (faktiskt) den om att dricka smart, den med Dr Kosmos som sjunger och de visar en massa tokiga festbilder från typ indieklubbar och förfester där man ritar kul grejer på varandra, dansar, gör hyss och springer, (detta ständigt återkommande fenomen). Budskapet är visserligen att man ska ta det lugnt med spånken, men jag kopplar den bara till alla roliga utekvällar jag själv har haft, speciellt dem som liknar de bilder jag ser, (att inte hitta sina skor i tamburen, att allting sitter lite på sniskan, att dansa alldeles för mycket, alldeles för fult, att kramas, att skratta).
Två bilder av ung fylla. Två bilder som stack upp framför ögonen på mig när unge herrn ville ha folle. Två bilder som faktiskt var jämnstarka. Jag sitter och är rädd för att jag, hemska människa, inte har ett uns moral i kroppen som faktiskt, för en sekund, var på väg att överväga att köpa. Har jag totalt romantiserat mina alkoholäventyr? Var går gränsen för att förgylla några tonåringars kväll till att göra dem en otjänst och bidra till att något hemskt kanske händer; att de råkar i slagsmål eller mår dåligt på något annat sätt? Det var ju då det var kul att bli full. Nu tar man ju allt det där för givet, det som man faktiskt aldrig hade upplevt då. Eller så har jag aldrig haft riktigt oflyt på fyllan och vet inte vad jag pratar om.
Hur som helst var det kanske bra att jag sa nej och inte får PK-ministern på mig i någon mardröm om cykelmännens återkomst.
"Öh, kan du köpa ut till oss?"
Jag kände direkt att jag inte riktigt orkade ta ställning utan svarade snabbt:
"Tyvärr, jag hinner inte", och hastade vidare med lite extra snabba kliv.
Varför orkade jag inte ta ställning kan man fråga sig? Det är inte så enkelt som det låter. Visst handlar det om att jag faktiskt var sjukt trött och inte ville stanna, men ännu värre var att det inte var ett självklart nej till att inte köpa ut till pojvaskern, (unge mannen, grabben, krabaten, inte vet jag).
Jag kunde inte skaka av mig tanken på att jag kunde liva upp hans stackars småstadslivsmisär.Inte så PK, (man ska tydligen säga PK nuförtiden, politiskt korrekt blir så övertydligt, PK är mycket häftigare).
Här är det nu två inombords tvistande känslor som tar upp striden. I ena hörnan, i direkt nedstigande led från Luther: Ängeln-kräkas-på-hallonshots-och-hembränt-bara-du-är-20-Svensson. I den andra hörnan, mediadrottning och i ständigt begär efter New York-dekadens: 17-år-jag-skiter-i-allt-planeten-går-ändå-under-kan-jag-få-dansa-och-vara-full-åtminstonde.
Det är jämt. Knytnävsslagen viner och blodet sprutar. Moral kontra frihet. Leva hederligt eller leva ut. Åldersnoja åt båda håll. Kräkas på en klubb när man är 23 eller kräkas i en buske när man är 16?
Jag ser framför mig två olika reklamer som går parallellt; den ena om att inte köpa ut till kidsen, (visserligen en hemskt bra informationsfilm), där söta flickor med tomma blickar går ut till farbror med Dunken och köper smuggelsprit från bakluckan på hans bil och efter följer snabba klipp av blod, spya och diskbänksrealism om hur illa det går när tonåringar dricker. Den andra är, (faktiskt) den om att dricka smart, den med Dr Kosmos som sjunger och de visar en massa tokiga festbilder från typ indieklubbar och förfester där man ritar kul grejer på varandra, dansar, gör hyss och springer, (detta ständigt återkommande fenomen). Budskapet är visserligen att man ska ta det lugnt med spånken, men jag kopplar den bara till alla roliga utekvällar jag själv har haft, speciellt dem som liknar de bilder jag ser, (att inte hitta sina skor i tamburen, att allting sitter lite på sniskan, att dansa alldeles för mycket, alldeles för fult, att kramas, att skratta).
Två bilder av ung fylla. Två bilder som stack upp framför ögonen på mig när unge herrn ville ha folle. Två bilder som faktiskt var jämnstarka. Jag sitter och är rädd för att jag, hemska människa, inte har ett uns moral i kroppen som faktiskt, för en sekund, var på väg att överväga att köpa. Har jag totalt romantiserat mina alkoholäventyr? Var går gränsen för att förgylla några tonåringars kväll till att göra dem en otjänst och bidra till att något hemskt kanske händer; att de råkar i slagsmål eller mår dåligt på något annat sätt? Det var ju då det var kul att bli full. Nu tar man ju allt det där för givet, det som man faktiskt aldrig hade upplevt då. Eller så har jag aldrig haft riktigt oflyt på fyllan och vet inte vad jag pratar om.
Hur som helst var det kanske bra att jag sa nej och inte får PK-ministern på mig i någon mardröm om cykelmännens återkomst.
posted by Lisa at 7:50 PM
0 Comments:
Post a Comment
<< Home