whitish christmas

Jag blev till sist så less på min egen text igår att jag åkte in till stan för att gå på bio och leta julklappar. I en nästan tom salong, med några snatterpensionärer längst bak tittade jag på fina "Paris, je t'aime" i godan ro. Nästan alla kortfilmerna var bra, det skulle väl vara den med Elijah Wood som var ganska mycket malplacerad.
När jag sedan steg ut ur biosalongen med snatterpensionärerna hack i häl var det som att träda in i en annan tidszon ty det snöade som bäst och för en liten stund var det till och med vitt på gator och folks jackor. Det var fint. Och lite konstigt. Jag fick inte direkt julkänsla, mer "ja just ja... det var det här också. Jag visste att det var något jag hade glömt."
Nu är snön borta igen. Men den tryckte på en knapp någonstans inne i kroppen jag helst skulle vilja lämna otryckt. Frysa in i märgen-tre lager tröjor och långkalsonger-isande vind-halkigt väglag och dratta på ändan-knappen.

Jag gör några tappra men totalt ofruktbara försöka att sätta mig framför min uppsats. Men den vill inte mer. Och inte jag heller. Istället åker jag snart in och fikar med Sverige-besökande Jo och laddar I-poden med ljudbok inför tågresan imorgon. Tur att jag åker till Skåne över jul, man vet aldrig, det kanske får för sig att snöa här igen.