heureusement

Jag vaknade, tog en kopp kaffe framför datorn och tittade igenom några mp3-bloggar. Så snubblar jag över Yelle och dagen är biff. Det är lite som M.I.A. fast på franska.

Yelle: Je Veux Te Voir (Disco D Remix)

priceless things

Jag blev alldeles överväldigad av helgen. Egentligen hände inget jättestort, men när jag kom tillbaka till lägenheten var jag trött på det där sättet som jag inte varit på väldigt länge. Inte stress-trött, inte tråk-trött, inte sjuk-trött, inte insomnia-trött, utan lätt sömnbrist och bakfullstrött. Det är ett ganska skönt sätt att vara trött på, det kväver tankeverksamheten, där andra tröttheter snarare accentuerar den.

I fredags hängde vi hemma hos Becky. Li visade det här och jag har sedan dess starkt tvivlat på alla de likheter det talas om att Sverige och Japan har.
Lördagen var också hemskt fin. Först Indigo, sedan sunkhak, sedan privatfest i Gamla Stan och sist, i ren oro för köldskador, hamnade vi på 6 Backar. Jag tror att vi egentligen gick igenom en osynlig portal och hamnade på medeltidsveckan i Visby, lajvare och allt. Och jag tror att jag kanske drack för mycket och liksom tog i, men det kändes som om jag hade varit bortrest jättelänge och precis kommit hem.

make believe

Jag tror inte min bror har tipsat mig ordentligt om musik sedan jag var nybliven tonåring och han gav mig The Zombies och Nina Simone i födelsedagspresent. Förrän nu då. Mera tröst i vintermörkret tills minusgraderna smälter bort.

Peter Von Poehl: The Story Of The Impossible, (sendspace).

söndag

Jag vill höra Sunset Blvd nu och igen och igen.
Jag åker till Göteborg och stannar där och lyssnar bara på Pacific, (MySpace).

glass

Gud, jag har verkligen inget spännande att tillföra. Jag har fortfarande influensa och är helt seg och jag skriver hemtenta och det känns som om jag tappat konceptet av vad som är normalt. Jag biter mig i läppen, eller slår mig på fingrarna snarare, för att inte skriva mer om mitt fysiska tillstånd nu. Det är inte helt enkelt må jag säga. Det känns som det upptar hela mitt tänk. Det och att Justin Timberlakes nya video är jättetrist och att jag är jättetrött på Scarlett Johansson.

Ok. När man är sjuk finns det typ bara en sak som funkar.

Muscles: Ice Cream (sendspace)

New York Pony Club: Ice Cream (sendspace)

Jag saknar häng. Jag saknar vår och jag saknar vårhäng. Jag vill vara barfota i platta skor och kisa mot solen med händerna i en tunnare jacka utan tjocktröja under. Snart är det mars. Ska vi ta och enas om att det slutar då? Både kylan och min trötthet. 2007 har inte börjat än. Jag snubblade. Får man börja om?

influence

Jag hade feberfrossa och konstiga drömmar i ett dygn innan jag till sist fick åka till min husläkare för att få reda på att jag fått influensa. Det är ju skönt att veta vad det är, samtidigt som det känns som att man nästan hade velat att de tog alla prov möjliga och liksom riktigt befäste att jag är sjuk och att det är synd om mig när jag hade mått sådär dåligt och legat och vridit mig i "Trainspotting"-våndor. Istället tittade doktor Anders lite slött i halsen på mig, (jag hade inte ont i halsen) och tyckte att "det är bara att vänta ut". Och nu väntar jag på att de starka tabletterna ska kicka in så att jag kan få sova drömlöst och lyckligt en stund och vakna utan huvudvärk.
Varför känns det alltid som man blivit pensionär så fort man pratar om sina krämpor?

interagera mera

Jag har blivit med MySpace. Och iLike. Och RadioBlogClub. Kolla mer om dem här. Jag vet halv sju om vad jag pysslar med, men det tar tillräckligt med tid, kraft och engagemang för att få dagarna att gå när man inte orkar läsa och inte kan gå ut för att ögonen rinner och tårarna fryser till små iskristaller på kinden. Och nu fick jag dessutom tvångsuppdatera min blogg, så nu är hela världen verkligen helt upp och nervänd. Snart kommer jag väl börja klubba på Second Life också. Det är inte friskt att vara sjuk såhär länge.

it's golden

När jag såg det här blev jag först väldigt rörd. Nästan direkt efter råkade jag i cynism och tänkte "det är säkert uppgjort". Verona, Romeo och Julia, döda i en evig omfamning. Trycker på all mänsklig sentimentalitet möjlig. Känns ju något tragiskt att inte riktigt tillåta sig bli berörd. Vissa saker är bevisligen evigt medmänskliga.

i will i won't

I-landsproblem: Jag är väldigt peppad på "Pan's Labyrinth". Samtidigt är jag skräckslagen. Jag brukar tycka väldigt mycket om sagofilm, det narrativa, fokuserandet på människans mytologiserande och om inte annat en verifiering och försäkran av att mitt eget, något överdrivna dagdrömmeri har några kompisar. Filmer som riktigt frossar i eskapism och tänjer på ens vardagsrationalitet, får en att se träden lite grönare, asfalten lite silvrigare. Lite magisk realism i alla tråkigheter. Som en film av Tim Burton. Då tänker jag att "Pan's Labyrinth" inte borde vara så annorlunda från, säg, "Sleepy Hollow"? Typ lite äckligt men aldrig för mycket.
Men seriöst, titta på bilden. Den säger allt. Ju mer onaturligt och vridet det är desto värre. Jag ser inte skräckfilm av princip, (tänker amerikansk eller japansk, nutida skräck) eftersom jag vet att jag blir helt skadad. Jag tycker inte att det är kul att bli rädd. Jag tycker inte att det är kul att inte hinna titta bort och bli yr av obehag. Men jag har bara hört lovord om den här filmen, den kommer typ få en Oscar för bästa utländska och om jag ser den kommer jag få mardrömmar i månader. Och så tänker jag att den kanske är alldeles underbar?

varm

Mitt i allra kallaste vintern kan små ljusglimtar ändå göra mig kär. Eller så vill jag bli kär. Eller så känner jag mig bara rar. Det blir plötsligt svårt att bibehålla cynismen intakt och avvisa alla osjälviska handlingar. I mina 4 minuter av förälskelse vill jag tro på altruismen, sätter melodin på repeat och blundar. Snart, snart vår. Snart, snart vår.

Vitesse: Another Way (sendspace)

lead me home

Jag brukar återkomma till trösten. Att det är alldeles för lite tröst och alldeles för mycket resa sig, borsta av och försöka igen. Oavsett spiritualitet eller religion behövs ibland något som lindar in hela alltet i bomull. Någon som säger att allt blir bra. Inga lösningar, inga bortförklaringar. Ingen hård disco-eskapism, ingen fräsig rock'n'roll som förleder tankarna, inte ens ljuvlig popmusik kan alltid nå allra djupast in i hjärteroten och linda besvikelsen i tröst. En dag som idag, när besvikelsen faktiskt är här, hoppet har kommit lite på skam och havsnivån bara stiger, behövs trösten kanske som allra mest, i sin allra renaste form.

Mahalia Jackson: Precious Lord (sendspace).

Jag kommer till stan idag. Ikväll ska jag lägga besvikelsen åt sidan och fira Emblas födelsedag. Imorgon skulle jag också vilja hitta på något.