i will i won't

I-landsproblem: Jag är väldigt peppad på "Pan's Labyrinth". Samtidigt är jag skräckslagen. Jag brukar tycka väldigt mycket om sagofilm, det narrativa, fokuserandet på människans mytologiserande och om inte annat en verifiering och försäkran av att mitt eget, något överdrivna dagdrömmeri har några kompisar. Filmer som riktigt frossar i eskapism och tänjer på ens vardagsrationalitet, får en att se träden lite grönare, asfalten lite silvrigare. Lite magisk realism i alla tråkigheter. Som en film av Tim Burton. Då tänker jag att "Pan's Labyrinth" inte borde vara så annorlunda från, säg, "Sleepy Hollow"? Typ lite äckligt men aldrig för mycket.
Men seriöst, titta på bilden. Den säger allt. Ju mer onaturligt och vridet det är desto värre. Jag ser inte skräckfilm av princip, (tänker amerikansk eller japansk, nutida skräck) eftersom jag vet att jag blir helt skadad. Jag tycker inte att det är kul att bli rädd. Jag tycker inte att det är kul att inte hinna titta bort och bli yr av obehag. Men jag har bara hört lovord om den här filmen, den kommer typ få en Oscar för bästa utländska och om jag ser den kommer jag få mardrömmar i månader. Och så tänker jag att den kanske är alldeles underbar?