influence

Jag hade feberfrossa och konstiga drömmar i ett dygn innan jag till sist fick åka till min husläkare för att få reda på att jag fått influensa. Det är ju skönt att veta vad det är, samtidigt som det känns som att man nästan hade velat att de tog alla prov möjliga och liksom riktigt befäste att jag är sjuk och att det är synd om mig när jag hade mått sådär dåligt och legat och vridit mig i "Trainspotting"-våndor. Istället tittade doktor Anders lite slött i halsen på mig, (jag hade inte ont i halsen) och tyckte att "det är bara att vänta ut". Och nu väntar jag på att de starka tabletterna ska kicka in så att jag kan få sova drömlöst och lyckligt en stund och vakna utan huvudvärk.
Varför känns det alltid som man blivit pensionär så fort man pratar om sina krämpor?