lead me home

Jag brukar återkomma till trösten. Att det är alldeles för lite tröst och alldeles för mycket resa sig, borsta av och försöka igen. Oavsett spiritualitet eller religion behövs ibland något som lindar in hela alltet i bomull. Någon som säger att allt blir bra. Inga lösningar, inga bortförklaringar. Ingen hård disco-eskapism, ingen fräsig rock'n'roll som förleder tankarna, inte ens ljuvlig popmusik kan alltid nå allra djupast in i hjärteroten och linda besvikelsen i tröst. En dag som idag, när besvikelsen faktiskt är här, hoppet har kommit lite på skam och havsnivån bara stiger, behövs trösten kanske som allra mest, i sin allra renaste form.

Mahalia Jackson: Precious Lord (sendspace).

Jag kommer till stan idag. Ikväll ska jag lägga besvikelsen åt sidan och fira Emblas födelsedag. Imorgon skulle jag också vilja hitta på något.