Igår såg jag "
Wassup Rockers" av Larry Clark. Jag vet inte om det var hans bästa film, men den hade definitivt sidor som ingen av hans andra, (som jag har sett) har haft.
Filmen handlar om rockungar från El Salvador som skatar runt i L.A. De står inte bara ut i filmens miljö, då de vägrar lyssna på hip hop och klä sig i stora, bylsiga kläder som resten av South Central, utan de bryter av även för mig som åskådare. Det är helt enkelt lite exotiskt att se dem i sina tighta jeans och långa hår.
Jag tänker på en artikel jag läste i Bon för ett tag sedan om poprasism; hur popkultur, klädtrender och musik, (som uppfattas som trendigast) för tillfället är vit. Indie-hipster-rock-mode-mediakulturen är vit. I en scen kraschar huvudkaraktärerna i filmen någon slags hipsterfest i Beverly Hills där det rika modefolket blir fascinerade av hur "punkrock" de ser ut. Men där finns också en underton i att de blir extra fascinerande just för att de
är punkrock och
inte är vita. Ibland tror jag för egen del ibland att de är japaner då det liksom är det närmaste jag kommer i min mentala referenslista.
Filmen är överlag väldigt Larry Clark; tonåringar som fyller dagarna med att driva omkring, ha sex, dricka och skata. Den är om möjligt lite vänligare än hans tidigare filmer, mer humor och mindre chocka för chockandets skull. De snubblar, blir bitna av hundar, badar bubbelbad i Janice Dickinsons badkar och snor polisers lunch. Det där med kids på glid som är självdestruktiva och bryter mot normer har man kanske sett förut. Och den är faktiskt också ganska hemsk emellanåt.
Ok, Stockholm är inte L.A. och det finns inte något motsvarande South Central i Sverige, så det blir kanske svårt för en utomstående att helt förstå vilket tydligt statement det är att
inte klä sig som man borde för sitt område. Glappet mellan stadsdelarna i L.A. och deras betydelse är väldigt intessant bara det. Men det är som sagt inte slackergrejen som gör den sevärd. När jag hade sett klart filmen var det inte hur unga eller uttråkade de var som fastnade, utan faktumet att deras etniska bakgrund och deras val av stil stog ut så pass mycket, och hur jag reagerade på just det, och detta kanske oavsett om det varit i L.A. eller i Stockholm. Vilket i sig visar på min egen poprasism och hur likriktad svensk popkultur är. Jag är inte säker på att det här var Clarks intentioner, i så fall kanske han närmast ville skildra ett utanförskap i största allmänhet. Men det är ju ledsamt hur hjärntvättad jag verkar vara i att dela in folks val av subkultur inte bara efter deras sociala och kulturella bakgrund utan också etniska. Det blir som omvänd hiphop, att man tar det som självklart att vissa saker är mer självklara för vissa grupper.
Jag vet inte, det är återigen svårt att jämföra USA med något annat, (bevisligen har jag en stor hang-up på USA för tillfället) och det där med att provocera med kläder fungerar väldigt olika beroende på vilken kontext man pratar om. En sevärd film hursom, om inte annat för att se hur pass inrutad man är.
Jag har tittat på "Factory Girl" och jag tror det är den första filmen jag faktiskt ser med Sienna Miller även om jag sett henne i en massa andra mediasammanhang så det kändes som om jag hade. 
