angeldust

Jag tror jag har nått en platå. Något driver en framåt och man känner att man kommer något vart. Så finner man efter kort resonerande med sig själv att det inte hänt något på ett tag. Igår formulerade jag för en familjemedlem hur jag tror jag önskar att jag vill ha det sedan. Om jag fick välja. Jag trodde jag var på det klara med vad jag pratade om, min röst var redig och säker, mina bilder i huvudet med tydliga ramar och fyrfärgstryck.
Men så idag har färgerna bleknat och bilderna blivit korninga. Eller pixliga kanske jag ska säga. Det var som att något försvann i samma stund jag sa det högt, för någon annan än mig själv. Jag tror att jag kan få tillbaka det igen Eller ta en ny bild. Men konsekvensen är redan ute, processen har redan börjat. Nu måste ta tag i det jag sa och det jag sa innebär att ta en massa beslut. Och beslut om besluten inte blir som jag tänkt. Och det är ju sällan det blir som man tänkt. Varför skulle det hända nu, om det sällan gör det annars?
Igår satt Mary J. Blige hos Oprah och sa att om man tänker negativa saker om sig själv händer negativa saker, men om man tänker positiva saker om sig själv händer positiva saker. "With the grace of God" då förstås. Ledsen, jag har inte det esset i skjortärmen. Jag får förlita mig på mig själv. Att jag kan separera "vad blir man på det då?" med "det här blir fint, det löser sig, det kommer bli bra". Förut kunde jag höra någon annan säga det och då kunde jag stänga av, göra tvärtom, eller åtminstone sätta murar runt det och säga att de rösterna inte vet. Det är svårare nu. Nu är båda rösterna mina egna.
Eller får jag tänka happy thoughts och hoppas att Peter Pan strör lite älvstoft över mig. Det närmaste jag kommer någon grace överhuvudtaget.