close enough

Föreläsaren på nya kursen är kusligt lik min kusin. Missförstå mig rätt, men jag har länge haft en teori att det finns vissa ytliga grupperingar av människor. I en annan del av staden, landet, världen kan man plötsligt se någon som påminner om någon man känner. Ansiktet, dragen, kroppsbyggnaden, rörelserna. Fastän de är väldigt olika är det ändå något som påminner dem om varandra. De behöver inte se exakt likadana ut, de tillhör bara i samma grupp av drag liksom. Så är det med min föreläsare och min kusin. Min föreläsare är från Iran, runt 50 och bryter, min kusin är från Thailand, 30 och pratar Bromma-stockholmska. Men herre vad jag sitter och tänker att det är min kusin hela tiden. Samma pliriga ögon, samma kroppsspråk, (liksom ryckigt och spänt) och yviga chester, pratar snabbt. Jag hör knappt vad han säger ibland om all stratifiering och relativ klassmobilitet för jag sitter bara och tänker på att två människor från så olika situationer kan påminna så mycket om varandra.

Fick ett mess från min bror som råkar vara i Berlin samtidigt som mamma igår:
"Efter att mamma och Leif har bjudit oss på en posh berlinmiddag gick vi nu till veganfiket Morgonröd bredvid för ytterligare en öl. De har afficher om vapenhandel och G8-demonstrationer. Mamma skriker proletära slagord och bläddrar efter Lars Ohlys nummer i mobilen. Leif muttrar nåt om rättsstat, extremister och smutsiga ölglas. Allt är som det ska helt enkelt."
Önskar jag vore med dem.

Dagarna är på ett sätt väldigt genomförbara just nu. Föreläsningarna slutar 4, och då brukar jag komma hem lagom till repriseringen av Grey's Anatomy. Det känns som i mellanstadiet, när man kom hem från skolan lagom tills de roliga programmen på TV började. Och idag hörde jag ljudet av smältande snö genom hörlurarna. Vilket underbart ljud.

Finaste covern:
Magnet: Lay Lady Lay, (sendspace).