torsdag

Ikväll kl. 21, Kanal 9.

leave

Det slog mig igår, allt det som händer och som jag trott enbart har varit av godo. Hur vi äntligen skulle slippa alla gräl, alla påhopp, all stress och all känsla av att behöva kämpa för att få stanna kvar. Men nu händer det verkligen. Huset försvinner och snart är det borta. Till viss del har det redan försvunnit. De första åren vi bodde i Stockholm bodde vi i ett bibliotek ovanför stora huset. En liten lägenhet med terass, man var tvungen att gå runt stora huset, förbi alla stora fönster och deras uteplats och gå upp för en liten stenramp för att komma till vår dörr. Men det var en fin lägenhet. Det var små guldfiskar på kaklet i badrummet. Ett skrangligt räcke till den lilla trappan. Ett pyttelitet kök där man ändå satt och åt frukost med benen inflätade under bordet. Små lönnskåp i väggarna. Gamla, gamla böcker ända upp till taket. Biblioteket finns inte ens kvar längre. Själva lägenheten är bortsrprängd från huset. Nu är det bara platt tak och nyrenoverad fasad. Det sitter bilder i mitt huvud, men jag kan inte se lägenheten längre.
Och snart är vårt hus inte vårt längre. Jag bävar för en sommar tvungen att dedikeras åt att röja upp, röja ut. Alla mina gamla leksaker, mina historieprov från femman, mina tvärflöjtsnoter, mormors klänningar, mormors finglas i kristall, böcker, böcker, böcker, studentmössan med rödvinsfläckar på och oläsliga hälsningar, allt ska bort. Bilder från min studentfest, från mammas 60-årsfest, från midsommar som jag måste klistra fast hårt på näthinnan för platsen kommer snart försvinna. Det är rätt, det måste göras, det har varit alldeles för många jobbiga saker förknippade med huset. Men det är nästan värre när det sker såhär långsamt och medvetet. Som att man måste hinna lägga in alla minnen i burkar och flaskor så att de håller. Kanske något bittra i smaken, men klara och tydliga.

söndag

Jag somnar hela tiden. Jag sätter klockan med intentionen att få saker gjorda, att utnyttja dagen till saker som gör att veckan borde bli enklare. Om jag ändå är här och inte gör något kan jag ju göra något. Men jag somnar. Jag tänker att jag ska pausa i pluggande med en matinée på TV och somnar. När solen skiner och temperaturen äntligen visar sommar ligger jag inomhus i min mörka lägenhet och sover. Och när jag inte sover undrar jag varför jag är så trött. Värst är nog att jag inte tillåter mig själv att vara trött ordentligt. Jag är mer tvångstrött, motvilligt liksom. Så fort man är trött och inte gör något är det något fel. Man låter dagen gå, hemska tanke. Den kommer aldrig mera åter och varför gick jag inte ut i solen, varför löste jag inga världsproblem och varför tjänade jag inga pengar? Alla tankar med potential kommer av sig. En avkommen dag. Jag gör kaffe nu.

The Dynamics: I Don't Want Nobody To Lead Me On, (sendspace).

onsdag

Jag har varit upp sedan klockan 6 och stört stackars människor i biblioteket, i caféet, i matsalen, i grupprum med mina enkäter. Det finns en orsak till att typ alla forskare anlitar statistiska centralbyrån för att uträtta detta fruktansvärt tråkiga. Sedan har jag suttit framför SPSS och våndats. Igen. Vissa tycker det här är kul. Låt dem göra det. Låt mig vara.

Senaste skriket från Danmark, (!):
Oh No Ono - Practical Money Skills For Life, (sendspace).

PS. 1. Vem som än skrev fina kommentaren på Rodeo om min jacka - tack så mycket!
PS. 2. Ingen har flyttat lappen i hissen sedan i morse. Är leken slut nu? (Det är lite blod på den, har detta med leken att göra?).

blank note told me

Det där med hissar har blivit något av ett problem för mig. Om jag är på väg ut, (jag bor högst upp) och hör hissen plinga på en annan våning tar jag hellre trapporna. Och om jag är på väg hem går jag hellre upp för trapporna än att stå i hissen i den där pinsamma tystnaden tillsammans med någon som säkert bott i huset lika länge som jag men som jag inte har en tillstymmelse till aning om vem det är. Jag vet att det bland annat bor två killar på samma våning som jag. Den ena springer jag rätt ofta på i porten, den andra sitter ibland utanför hissen på vårt plan och meckar med sin cykel på det lilla golvutrymme som finns. Ibland kommer hans kompisar förbi och meckar med honom och dricker folköl i trappen.
Hissar överlag är ett märkligt transportmedel. Allt blir tyst och pinsamt, även om man inte har gjort något eller något är fel. Det blir så tryckande. Ofrånkomligt. Som hissen i "Grey's Anatomy". Platsen där det händer. Det lilla utrymmet man inte kan fly ifrån. Eller i romantiska komedier där någon precis hinner stoppa hissdörren för att säga nyckelrepliken i filmen. Eller fastnar i hissen tillsammans. Eller trycker in sig jättemånga och bara väntar på att komma fram för att det till sist blir så pinsamt att det kokar över. Eller små blickar som i "Lost In Translation". Kanske är hissen lite mer en grej i USA där alla hus är jättehöga och hissarna jättestora och det verkligen kan ta typ fyra minuter att komma någonstans. Min hiss tar kanske 15 sekunder.
Nu har någon i mitt hus börjat med en lek. Först tänkte jag inte på den, en liten fasttejpad vit lapp utan något skrivet på som satt på spegeln i hissen. Men för varje gång jag använde hissen hade lappen bytt plats. Som att varje gång någon åkte hissen lämnade hon eller han liksom ett avtryck genom att flytta lappen. Ovanför knapparna, olika ställen på spegeln, vid dörrarna, i taket. Nu har jag också börjat flytta på lappen. Jag flyttade på den i morse, satte den längst upp på spegeln. När jag kom hem från skolan idag satt den nere vid golvet. Jag vet inte riktigt varför vi gör det här. Men lappkommunikation kanske är bättre än ingen kommunikation. Jag kommer fortsätta ta trapporna om jag hör hissen plinga. Men åker jag väl hiss tänker jag flytta lappen. Det där med att stoppa hissdörrar i sista sekund eller lukta folk i håret när man är ensamma i hissen händer bara i amerikanska tv-serier. Här i Sverige flyttar vi vita små lappar.

verkligen

var jag här?

the future is now

dagens david

"Finding an apartment is a lot like falling in love", the real estate agent told us. She was a stylish grandmother in severe designer sunglasses. Dyed blond hair, black stockings, a little scarf tied just so around the throat: for three months she drove us around Paris in her sports car, Hugh up front and me folded like a lawn chair into the backseat.
At the end of every ride I'd have to teach myself to walk all over again, but that was just a minor physical complaint. My problem was that I already loved an apartment. The one we had was perfect, and searching for another left me feeling faithless and sneaky, as if I were committing adultery. After a viewing, I'd stand in our living room, looking up at the high, beamed ceiling and trying to explain that the other two bedroom had meant nothing to me. Hugh took the opposite tack and blamed our apartment for making us cheat. We'd offered, practically begged, to buy it, but the landlord was saving the place for his daughters, two little girls who would eventually grow to evict us. Our lease could be renewed for another fifteen years, but Hugh refused to waste his love on a lost cause. When told our apartment could never truly be ours, he hung up the phone and contacted the real estate grandmother, which is what happens when you cross him: he takes action and moves on.
The place was dead to him, but I kept hoping for a miracle. A riding accident, a playhouse fire: lots of things can happen to little girls."

"Dress Your Family In Corduroy and Denim".

statistics

Min dator går för tillfället endast att använda i felsäkert läge, vilket gör allt ganska jobbigt och tråkigt och neurotiskt. Spyware påpekar faran i att datorn överhuvudtaget är påslagen med popups var tredje sekund, och jag måste plötsligt komma ihåg alla användarnamn och pinkoder jag förut helt överlåtit till datorn. Det finns kanske en orsak till att fortfarande lära sig komma ihåg, något jag för övrigt tror är utrotningshotat. Och inte en endaste liten mp3 vågar jag ladda ner i skräcken att datorn för evigt ska gå på lunch och aldrig stämpla in igen.
Dessutom började en ny metodkurs idag. Kvantitativ metodkurs. Full av siffror och diagram och spss och en massa andra fula ord. Läraren förutsätter att det vi gick igenom för ett år sedan ganska snabbt och där jag dessutom nätt och jämt klarade av de hemska ekvationerna nu ska sitta i ryggmärgen. När den här kursen är klar kommer jag ha läst en termin enbart metod sammantaget. Mindre upplyftande. Jag kommer bli utredare på vägvärket vare sig jag vill eller inte. Jag kommer bli som Ed Norton i Fight Club, minus Brad Pitt.

Jag längtar till alla böcker jag inte hunnit läsa. Jag längtar till Göteborg och till Stockholm och till lätta beslut. Kanske kommer jag lida av obotlig tristess en vecka in i juli, men jag vägrar att tro att inte varje kväll kan vara som Valborg.

fredag

Jag har lämnat in tenta och fördriver tiden med att titta på säsong 3 av "Project Runway". Bradley kan vara det raraste jag sett på TV.


Bonus: Mitt Lindsey Lohan moment.

down here like you

En sak som ska bli väldigt skön när jag väl flyttar tillbaka till Stockholm är att jag kanske lyckas sprida ut mina dekadenser över fler tillfällen. Jag blir så trött nu. Jag bunkrar upp med känslor och förväntningar alldeles för länge och så tar jag i och så kommer jag hem till lägenheten alldeles tom och med något oroligt i bakhuvudet. Men missförstå mig rätt, Valborg var otroligt bra. Allt flöt utan att tanken behövde arbeta. Bara vänliga ansikten, en taktfast bas och neon.

Jag skulle skriva mer, men min dator orkar bara skriva fyra bokstäver i taget.