blank note told me

Det där med hissar har blivit något av ett problem för mig. Om jag är på väg ut, (jag bor högst upp) och hör hissen plinga på en annan våning tar jag hellre trapporna. Och om jag är på väg hem går jag hellre upp för trapporna än att stå i hissen i den där pinsamma tystnaden tillsammans med någon som säkert bott i huset lika länge som jag men som jag inte har en tillstymmelse till aning om vem det är. Jag vet att det bland annat bor två killar på samma våning som jag. Den ena springer jag rätt ofta på i porten, den andra sitter ibland utanför hissen på vårt plan och meckar med sin cykel på det lilla golvutrymme som finns. Ibland kommer hans kompisar förbi och meckar med honom och dricker folköl i trappen.
Hissar överlag är ett märkligt transportmedel. Allt blir tyst och pinsamt, även om man inte har gjort något eller något är fel. Det blir så tryckande. Ofrånkomligt. Som hissen i "Grey's Anatomy". Platsen där det händer. Det lilla utrymmet man inte kan fly ifrån. Eller i romantiska komedier där någon precis hinner stoppa hissdörren för att säga nyckelrepliken i filmen. Eller fastnar i hissen tillsammans. Eller trycker in sig jättemånga och bara väntar på att komma fram för att det till sist blir så pinsamt att det kokar över. Eller små blickar som i "Lost In Translation". Kanske är hissen lite mer en grej i USA där alla hus är jättehöga och hissarna jättestora och det verkligen kan ta typ fyra minuter att komma någonstans. Min hiss tar kanske 15 sekunder.
Nu har någon i mitt hus börjat med en lek. Först tänkte jag inte på den, en liten fasttejpad vit lapp utan något skrivet på som satt på spegeln i hissen. Men för varje gång jag använde hissen hade lappen bytt plats. Som att varje gång någon åkte hissen lämnade hon eller han liksom ett avtryck genom att flytta lappen. Ovanför knapparna, olika ställen på spegeln, vid dörrarna, i taket. Nu har jag också börjat flytta på lappen. Jag flyttade på den i morse, satte den längst upp på spegeln. När jag kom hem från skolan idag satt den nere vid golvet. Jag vet inte riktigt varför vi gör det här. Men lappkommunikation kanske är bättre än ingen kommunikation. Jag kommer fortsätta ta trapporna om jag hör hissen plinga. Men åker jag väl hiss tänker jag flytta lappen. Det där med att stoppa hissdörrar i sista sekund eller lukta folk i håret när man är ensamma i hissen händer bara i amerikanska tv-serier. Här i Sverige flyttar vi vita små lappar.