fairest of the seasons

Jag har inte kommit ordentligt på benen förrän nu. När jag skulle gå till tåget igår förmiddag, hade väckt M för en kopp kaffe och säga hejdå och Ida också vaknade och vi stod i tamburen och pratade om gårdagen och jag så gärna hade stannat där, bara släppt väskan och satt mig i en av sofforna och aldrig gått upp. Istället gjorde det lite ont i hjärtat när jag var tvungen att gå därifrån och lämna deras skratt och med suddiga bilder av soluppgången några timmar tidigare.
Snart är det juli. Det går så fort, visst gör det det?