igår

Jag var på sommarfest igår. På kåren. Det var trevligt och glatt och jag kom på mig själv, (igen) med att inse, (igen) att vissa människor är på vissa sätt, och andra inte. Det fanns en tid när jag också sjöng sommarvisor i kör på en gräsmatta. Då var jag 14 och gick på musikskola. Men när de sjöng på en gräsmatta igår, med vindränkta sentimentala röster, då kände jag hur långt bort det är från mig nu. Jag blev sentimental över att jag inte blev sentimental. Att jag inte kände ett behov av att stämma in. Att jag inte tyckte det är helt fantastiskt att sjunga Cornelis eller "Nu grönskar det i dalens famn", raj raj. Att det borde vara åtminstone ett litet hål i mitt hjärta från alla vårar och somrar som vi sjungit på diverse evenemang så många gånger att det satte igång av sig själv till sist, år ut och år in. Att det kanske skulle sitta kvar i kroppen ännu när jag hör någon gammal visa, att lampan tänds och min altstämma ljuder innanför öronen. Men det var helt tyst och jag blev mest obekväm. Det kändes så gammalt, jag kände mig gammal, för att jag inte hade en känslomässig relation till något som förut var viktigt. Det kändes lite ledsamt. Ibland kanske man måste få en påminnelse om var man var då, och var man är nu. Vad man tyckte om då, och vad man tycker om nu. Att inse skillnaden mellan vänner och bekanta. Och att jag nog aldrig kommer ha speciellt roligt när jag går ut i Västerås, hur rara mina bekanta än är.

Det är fortfarande för varmt för att göra någonting. Jag tittar på tennisfinalen mellan Nadal och Federer, dricker kall lingon och tranbärssaft och väntar mest på att det ska bli imorgon så jag kan få åka till Göteborg. Jag är färdig här för ett tag nu.