tisdag

I morse vaknade jag av espressomaskinen från köket vägg i vägg, hasande tofflor och brödrosten. Klockan var typ 7 och jag har aldrig varit speciellt bra på att somna om. Istället befann jag mig ett par timmar senare på Sturebiografen, på några slags specialvisningar, med mamma. Såg "Herr Lazarescus Död" och "La Vie En Rose" typ efter varandra och när vi kom ut var det eftermiddag och sol.
Mammas vänsterpartikompisar har häng på nedervåningen och jag ser fram emot att sitta på ovanvåningen, lyssna på deras röster, läsa, titta på dålig TV och se vattnet och solnedgången utanför fönstret. Varje gång, varje kväll jag är här tänker jag att det är en gång mindre, en gång närmare att inte få se det igen. Jag längtar efter allt det här fastän jag är här.