"the summer is dangling right in front of our eyes, and it's hard to complain when you don't know what it should be like"

Me, myself and my hoodie.

collapse

Det har inte varit den värsta helgen på väldigt länge, jag är för chockad för att veta än. Låt oss säga att den kommer vara nära till hands om jag väl skulle bestämma mig.

fredag

Göteborg. Allt kändes något enklare, något rakare. Göteborg fick mig att prova på Festis-slushie, (gör det inte) och att dricka alldeles för många öl. Den fick mig att prata för mycket och för högt och skicka sms till folk jag träffat för första gången samma kväll. En man på båten i långskjorta, skärp i midjan, plasthalsband, scarf och solglasögon hade ögon för min syster men tvingade mig att peka ut måltavlor för hans godisdelfiner. Jag fann ett nytt paket cigaretter på golvet och hittade en vän som hade fler glittriga saker på sig än jag. Vi satt under ljusen på den fina innergården och jag ställde en stillsam fråga till mig själv om jag verkligen flyttar tillbaka till rätt stad. Och så tänker jag att det är just för att jag inte bor där som det är så bra, så enkelt, så rakt.

Jag har snart en kamera full av sommar, men kan inte lägga upp förrän jag kommer hem till vardag och egen dator. Det kommer bli en odyssé i sommarminnen, även om jag inte är så säker på att det någonsin var sommar.

"those were the days, so much like today"

tisdag

Det tog lite längre tid än vad jag väntade mig, men det räckte tydligen med ett par dagar utan planlagt socialt umgänge för att det skulle sätta igång. Och nu tror jag inte jag kan få stopp på det. En gnagande känsla av att inte få saker gjort. Att sitta på all tid i världen och låta den gå. Att tänka för mycket och göra för lite. Speciellt att göra sådant som involverar rörelse. Ibland känns det som det är extra mycket värt om man är på väg någonstans när man gör sina viktiga saker. Jag läser och jag tänker och jag läser, men det känns inte som det räknas längre. Varför sitta och läsa när jag kan tjäna pengar. Jag kunde ha försökt mer. Jag kan alltid försöka mer. Jag kunde vara på väg någonstans precis nu. Och jag är särdeles trött på det. Jag är trött på att tänka på det, att värdera mig själv efter det. Min startsträcka är alltid så lång och idag vill jag inte ha den. Jag saknar skolan. Jag vill tänka på andra saker, saker som jag tror jag kan förändra istället för att tänka på mig. Mig är inte så spännande.
Lata dagar är inte så sköna som de låter.

Här skulle det stått något om Accelerator och helgen och förra veckan men det får blir en annan dag.

070707

Den här lördagen tittar jag på Jerry Springer. Jag kan känna hur hjärncellerna sakta dör. Långsamt, med små, små skrik. Som den där stackars skon i "Who framed Roger Rabbit" som blir doppad i någon slags syra. Jag hade mardrömmar i veckor efter det där.

Jag tittade lite på LiveEarth också. Jag har dock vissa reservationer för masskommunikation. Jag vet inte om det funkar längre. Poängen med LiveEarth, som en förvirrad man på SVT sa alldeles nyss, är att "öka medvetandet", (LiveEarth drar alltså inte in några pengar som jag förstod det). Att "öka medvetandet" enligt LiveEarth är att köpa lågenergilampor och inte dricka så mycket vatten på flaska.
Jag känner mig träffad. Speciellt när Rhianna sjunger om otrohet och man ser bilder på folk som sitter och solar på en gräsmatta i Sydney.
Känns som det är mer som Marhall McLuhan säger; "the media is the message". Jag stänger hellre av teven, källsorterar och tar en promenad.

Min brors band har för övrigt de finaste scenkläderna.

the intake

Igår tittade jag på norska MTV och kom över ett avsnitt av "Juvies". Juvies handlar om tonåringar som blir osams med lagen och får sitta i ungdomsfängelse. Kameran är med dem hela tiden; när de måste ta ut alla sina piercings, (annars får de sitta i isolering), när de har bildlektion, när de blir utskällda i telefon av sina föräldrar, när de sitter apatiska och väntar på rättegång med kedjor kring fötter och händer.
Det som gjorde det lite obehagligt var att det visades på MTV, i episoder, med spännande cliffhangers och förhöjande trummor i bakgrunden. Ska Kashmiere bli fri från fängelset eller inte?
Det var ganska längesedan jag tyckte att MTV hade inflytande över någonting; de visar bara miljonsäljande artister med glossy videos, dokusåpor med systrarna Simpson och galna amerikaner som kräks och gör illa sig själva. Och även om MTV skulle räknas som betydelsefullt för unga fortfarande kan man och bör man undra över intentionen bakom en sådan här satsning - en ibland ganska tung, dokumentär stämning, unga människors livsöden och oförmåga att känna sig delaktiga i något. Försöker MTV skapa ett samhällsengagemang här, som med "Switch"-kampanjen, (att rädda miljön genom att tänka på de små sakerna i vardagen)? Och vilka når de i så fall ut till?
En liknande, mycket märklig satsning var "Shooting Sizemore", en om möjligt ännu mer närgången och nästan dogma-liknande MTV-serie om skådespelaren Tom Sizemore och hans helvetesresa, via speed och diverse tabletter, ner i fördärvet. Episoden jag såg börjar efter rehab, där han nu istället går på receptbelagd medicin, och inför ett viktigt möte tar ett glas vin och blir en zombie på två ben. Han ramlar ur bilen, han slår sig i pannan så det börjar blöda, han sluddrar obegripligt, han gråter. Detta pågår i en halvtimme, sedan är avsnittet slut.

Visst, i båda fallen är det ju den klassiska olyckan-på-motorvägen-kan-inte-låta-bli-att-titta. Men när det gäller MTV har det alltid för mig handlat om att bli sedd och att se. Ska en serie som "Juvies" agera avskräckande eller inbjudande? Sno klassklassan och bli kändis över natten? Knarka ner dig och filma när du gör det? Budskapet här, när MTV är mediet, blir ju inte "titta vad som händer om du gör något dumt, se vilka konsekvenser det blir!", utan "om du dricker för mycket och sätter dig i en bil och kör in i ett träd blir du någon". Eller?
För all del, serien handlar ju också om hur de försöker styra upp sina liv, hur de förstår vad som är viktigt och hur de kämpar. Men för mig blir det aningens missvisande, när man i ena stunden ser en gråtande Javier berätta om sin döde bror och i nästa ser en video med 50 cent som sjunger "I'll be laughing all the way to the bank with this, ha ha ha". Oavsett hur välvilliga producenterna var och oavsett hur mycket inflytande MTV tror sig ha, (de uppmuntrar och uppmärksammar ofta frihetskämpar över hela världen med "Free your mind" etc.) så blir jag seriöst orolig över konsekvenserna av t.ex. "Juvies". Unga människor idag, kanske ännu mer i USA, är så oerhört medvetna om medierna och hur mediet verkligen blivit meddelandet. Jag tvivlar inte en sekund på att de inte mår dåligt, men det utesluter inte det dubbla budskapet i tv-serier som "Juvies". Kommer kidsen bli ihågkomna för hur de de tog sig ifrån fängelset, eller hur de hamnade där?