imorgon

on my way

Jag åker snart. Det är dan före dan före dan före dan före avresa. Jag tittar på väderkarartor och lägger fram små saker jag tänker att jag vill ha med. En tröja, en kofta. De har bildat en ganska stor hög i fotöljen och jag vankar av och an och plockar bort och lägger till när jag inte orkar skriva om kunskapssociologi, om identiteten, om diskursen, om alltet och tomheten, (bokstavligt). Det ligger en annan liten hög under spegeln med mitt pass, en guidebok från förra gången jag var där, (Twin Towers finns fortfarande med), lappar där jag skrivit ner barer och vintagebutiker som är alldeles för dyra.
Jag frågar vänner jag träffar som alla verkar ha varit där nyligen om vad man ska hitta på, vad som var bäst, var smultronställena ligger. Det borde slå mig att just eftersom alla har varit där så nyligen borde det vara den allra enklaste saken i världen. Folk åker dit hela tiden.
A säger att hon vill se MoMa och Guggenheim. B att hon vill se Harlem. Jag kommer på mig själv med att inte riktigt ha kommit på vad jag vill se än. Mitt mål var att komma dit. Igen, nästan 10 år senare. När jag ser mig själv vara där tar det slut, som att jag glömde att vi ska vara där en vecka också.
Men nu har jag kommit på att jag vill gå och titta på böcker. Köpa massor av billiga böcker som inte kommit eller kommer komma till hit. Tips?

where the truth lies

Apropå kvinnligt och manligt. "Mad Men" är en orgie en en svunnen tid. Jag kan inte sluta titta. Det sätter igång frågor och funderingar om vad som förändrats och inte förändrats. Det är klaustrofobiskt emellanåt, men jag kan ändå inte sluta.

ögonlyx

K G Bergström har fått en ny talkshow, men artisterna, (läs Robyn och Per Gessle) vill inte gästa då de inte vet vem han är. Han säger till SVT att han kanske inte har lika stor sakkunskap när det gäller popkultur som i inrikespolitik, men när han blir tillfrågad vilken artist han helst skulle intervjua svarar han:
"Jaa, Sinead O'Connor".
Men K G.

Jag har för övrigt börjat titta på MTV "Phaser", (med Karin Winther) och förvånas över att jag typ kollar klockan och zappar till MTV varje dag. Det är MTV som det skulle varit hela tiden, eller som det kanske var från allra första början men att jag var för liten för att förstå det. Det är musik man vill se, det är kreativt och nytt och väldigt långt bort från alla Justins och Feriges, (som för övrigt vann en MTV award jösses vad är det med folk?).

Nog om detta. Nu är det morgon och den här morgonen vaknar jag till Grizzly Bear: He Hit Me, (sendspace).
Ikväll ska jag se Oh No Ono med bror och dricka öl. Jag har nästan glömt bort hur öl smakar.

wise up

broken english

Parker Posey är min idol.

Btw, om man inte vet vad man vill läsa/titta/lyssna/göra och man samtidigt vill ha en pick me up, läs lite av "McSweeny's recommends". Man håller inte med om allt, lite vet man redan om och man orkar inte läsa så mycket listan är jättelång, men den är fin och man blir glad. Jag skulle önska att alla gjorde såna listor. Om allt.

i got this down

Min månad som pretto fortsätter. Det genomsyrar allt från filmval och musik till samtal med klasskompisar. Jag läser böcker vid sidan om böckerna och känner mig stolt inombords när författare börjar bli bekanta, när varje idé jag läser inte längre är alldels ny utan återkommande.
När jag träffade gamla bekanta som jag inte träffat sedan jag var tonåring på Malins fest och de frågade om jag fortfarande gjorde det jag gjorde då, var intresserad av det jag var intresserad av då, så kändes det som jag gillade då oerhört avlägset och naivt. Samtidigt känns det som allt jag valt att göra har lett fram till där jag är nu. Det finns fortfarande oräkneliga saker jag skulle vilja göra, saker som är mycket häftigare och som skulle ge direkt bekräftelse. Men jag tror inte jag skulle vara så bra på de sakerna. Någon gång för ett tag sedan när jag tyckte det var lite jobbigare att just inte se resultaten av sitt slit och studier, (om man någonsin får se något "resultat") frågade jag mig själv om jag inte kunde skriva om musik eller något liknande vid sidan om, sådant som jag kan beundra andra för att vara duktiga på, men jag tror jag är en ren konsument, jag är så dålig på att tycka. Sedan kan man ju tänka att man kunde hitta på något lukrativt av allt man ögnar igenom, av allt man läser och ser och hör. Att producera någon gång och inte bara konsumera, även om jag tycker det kan vara underskattat. Jag tycker om känslan av att hitta en låt som funkar precis just nu, det som ger just en direkt bekräftelse. Kanske är det inte så konstigt att när jag ägnar så mycket tid åt något som känns som det aldrig ska sluta och som alltid kommer vara en ständig och evig tankegång, hitta små, små hål i tankeflödet där nutid kan ventileras. En IQ-befriad ventil.

Purple Crush: Runnin Up That Hill, (sendspace).

25

Jättefesten i helgen kan väl sammanfattas ungefär såhär:


Det var fint och mastigt på samma gång. Och lite skönt att ens egen födelsedag kom i skymundan, jag firade den alldeles utmärkt igår genom att svara i telefon och få sms och fina meddelanden på diverse communities hela dagen och det var precis alldels bra. Tack ni fina mitt hjärta är alldeles varmt.

När jag inte läser om makt, diskurs och subjekt lyssnar jag fortfarande ganska mycket på Interpol och inser att jag är precis som alla andra. Jag har långsamt börjat utveckla en stillsam crush på Paul Banks. Jag har ju förstås insett, även när jag själv inte lyssnade så mycket på dem, att Interpol är större än vad jag har velat få dem till, och att det i USA snarare verkar vara en kult kring dem i allmänhet, (förhoppningsvis inte liknande Kent här i Sverige även om jag kan hitta paralleller, typ att båda är jättepretantiösa) och kring Paul Banks i synnerhet. Jag tror inte jag hade kunnat tycka om dem för 3 år sedan och det är i och för sig alltid trevligt att upptäcka band i sin egen rätt oavsett när det sker. Kanske beror det på att jag själv befinner mig i ganska pretantiösa situationer mestadels just nu. Förlåt att jag tjatar, men alltså jag tror jag är lite förvånad över att jag plötsligt övergett all blogg-electro för dystra texter om själen och en sångare som kallas Ian Curtis hemliga barn.
Oavsett; killen är stilig.



Läste precis att "Next Exit" från "Antics" handlar om att komma till New York. Jag har för övrigt tänkt att börja peppa för New York redan nu, ska bara titta på Woody Allen-filmer och och läsa guideböcker.

Interpol - Next Exit, (sendspace).

manga

Min lärare kommer aldrig ihåg vad jag heter. Lisa är alldeles för vanligt, han hävdar att in hans huvud heter jag något mer "crazy". En av mina nya kurskamrater bredvid höll med och sa: "Ja, du är liksom manga för mig".
Manga? Ser jag ut som en seriefigur med ett galet namn? Och vad tog de det på?

Jag fick i uppdrag av min bror att fixa musik till min systers fest och har suttit och lyssnat igenom alla hits från tidigt 90-tal. Seal, Spin Doctors, Marcy Playground, Neneh Cherry. Hela Tracks-eran sköljde över mig på en gång.
Till exempel den här låten. Jag tror inte jag tyckte om den då, men tydligen behövde den dryga 10 år på sig.

Donna Lewis: Love You Always Forever, (sendspace).