i got this down

Min månad som pretto fortsätter. Det genomsyrar allt från filmval och musik till samtal med klasskompisar. Jag läser böcker vid sidan om böckerna och känner mig stolt inombords när författare börjar bli bekanta, när varje idé jag läser inte längre är alldels ny utan återkommande.
När jag träffade gamla bekanta som jag inte träffat sedan jag var tonåring på Malins fest och de frågade om jag fortfarande gjorde det jag gjorde då, var intresserad av det jag var intresserad av då, så kändes det som jag gillade då oerhört avlägset och naivt. Samtidigt känns det som allt jag valt att göra har lett fram till där jag är nu. Det finns fortfarande oräkneliga saker jag skulle vilja göra, saker som är mycket häftigare och som skulle ge direkt bekräftelse. Men jag tror inte jag skulle vara så bra på de sakerna. Någon gång för ett tag sedan när jag tyckte det var lite jobbigare att just inte se resultaten av sitt slit och studier, (om man någonsin får se något "resultat") frågade jag mig själv om jag inte kunde skriva om musik eller något liknande vid sidan om, sådant som jag kan beundra andra för att vara duktiga på, men jag tror jag är en ren konsument, jag är så dålig på att tycka. Sedan kan man ju tänka att man kunde hitta på något lukrativt av allt man ögnar igenom, av allt man läser och ser och hör. Att producera någon gång och inte bara konsumera, även om jag tycker det kan vara underskattat. Jag tycker om känslan av att hitta en låt som funkar precis just nu, det som ger just en direkt bekräftelse. Kanske är det inte så konstigt att när jag ägnar så mycket tid åt något som känns som det aldrig ska sluta och som alltid kommer vara en ständig och evig tankegång, hitta små, små hål i tankeflödet där nutid kan ventileras. En IQ-befriad ventil.

Purple Crush: Runnin Up That Hill, (sendspace).