luttrad

Det är fredag. Jag:
+ råkar ställa in moccabryggaren i kylen istället för på spisen. Vid två tillfällen.
+ läser om "smal-chocken" i Expressen Fredag och förundras mer över min likgiltighet än Anna Kournikovas likhet med ett lik.
+ märker att jag tycker allt annat verkar väldigt mycket roligare när det ställs i relation till uppsatsskrivandet som just nu mest känns som tjock sirap jag måste ta mig igenom. Till exempel ser jag fram emot att O.C. går i repris igen. Alternativt kan jag även titta på "Ensamma hemma" i repris på en annan kanal. Kul.
+ har kommit på att svengelska är roligt vilket annat språk man än gör det på. Exempelvis franska. Att översätta "talk to the hand", som redan är tivelaktig på originalspråk, blir av någon anledning extra rolig när man säger den på franska:
Fatal Bazooka ft. Yelle: Parle A Ma Main, (sendspace). Se för all del videon på YouTube också. Crazy.
+ har apropå musik och språk även hört ett antal svenska låtar som propsar, dels på att sjunga om Stockholm på det där häftiga sättet, (som att Gullmarsplan kan jämföras med Bronx), dels att använda grova ord som man är van vid att höra på engelska, (och därför inte reagerar på) men som blir jättekonstiga när man hör dem på svenska.
Exempel: Maskinen: Alla Som Inte Dansar, (sendspace). Hur menar dem? Upprepandet av en viss fras i denna melodi gör mig helt nervös. När jag hade den i min i-pod och stod inne på Pressbyrån var jag tvungen att byta spår, (av flera anledningar iofs, den är lite jobbig) för att jag blev lite generad över vad det var jag lyssnade på, rent innehållsmässigt. Skenhelig eller ej; troligen skulle jag inte ens reflekterat över texten om de hade sjungit på engelska. Här är förresten videon till den också. Misstänkt lik en annan video med de där tecknade inslagen för övrigt.
Jag fortsätter vara kluven till samtida popmusik på mitt eget språk. När är det bra? När är det dåligt? Missförstå mig rätt, det här är ingen censurdebatt. Jag är bara ovan vid, vad ska man kalla det, "thug-tugget"? på svenska.

uppsatshumor

lördag

Inom loppet av någon vecka har jag ramlat över ett antal reportage i olika medier om mannen. 2000-talets man. Skildringar och bilder av män som har lite att göra med tradition och tröga ideal.
Läste först om mansideal i Bon; en lång artikel om taniga män, anorexi och hur krympande klädstorlekar är långt ifrån kvinnans domän, (delat lidande är dubbelt lidande?). DNs Karin Johannisson kommenterar Bon, utvecklar debatten om (manligt) kroppsideal och ställer det i relation till intellektualism och estetik. I finkulturen när man hjärnan, inte kroppen, menar hon, vilket i och för sig inte är uteslutande för det manliga. Väl?
Vidare såg jag nyligen ett reportage i TV4:s "Kalla Fakta" om unga män som säljer sex. En undersökning bland gymnasieungdomar visade att nästan dubbelt så många killar, 1,8%, sa att de hade haft sex för pengar mot tjejernas 1%. Ändå tänker både vi och politiker på prostituerade som kvinnor. Bengt Westerberg hade tydligen till och med skrivit att män har lättare att stänga av känslor och till skillnad från kvinnor som målas ut som offer, förenar män snarare nytta med nöje.
Jeanette Gentele skriver en kort rapport från Filmfestivalen där hon positivt beskriver två filmer som skildrar mannen på nya sätt, (dock inte "Red Without Blue"). Intressantast i detta exempel är dock kommentarerna till den artikeln.
Jag vet inte om jag menar att saker har förändrats på något nämnvärt sätt, (vilket vissa av kommentarerna till Filmfestivalartikeln också visar), men saker uppmärksammas. Vad gäller Kalla Fakta blev det förstås som mest tydligt hur man aldrig blir helt befriad från sina förgivettaganden och hur makt inte har ett kön eller en sexualitet. Det må vara ett aningen uttjatat ämne, inte vet jag. Men jag ser något hoppfullt i att saker tas upp och pratas om.
Så länge det sker som en parallell, inte i stället för.

changes

Nu är det bestämt. I februari kan du hitta mig på Lilla Essingen. Vi kan dricka kaffe på balkongen och se ut över Kungsholmen om vädret är klart.

Most Valuable Players: Stockholm Doesn't Belong To Me, (sendspace).

festivalnytt

Rocket Science
Breath
Expired
I'm A Cyborg But That's Ok

"there's nobody else taking you through this"

The Mary Onettes: Explosions, (sendspace).

"she's so hot, she's making me sexist - bitch"

När man sett alla "The Mighty Boosh"- avsnitt rekommenderar jag HBOs "Flight Of The Conchords", som är en liknande uppdelning av både tv-serie och liveframträdanden. Ena halvan, Jermaine Clement, är också med i den väldigt söta filmen "Eagle Vs. Shark". Det är på Nya Zeeland det händer.

Stand-up:
Flight Of The Conchords: Robots
Flight Of The Conchords: Hiphopopotamus vs. Rhymenoceros

pushing daisies

Lite Tim Burton, lite Jean-Pierre Jeunet, lite Wes Anderson, (berättarrösten). Dessutom den mest effektiva avstängningsmekanismen jag hittat för min hjärna. Just nu tilltalas jag av allt som är lättsamt, gulligt, färgglatt och så långt ifrån mörka och tragiska hemligheter så möjligt. Jag satsar på att ägna hela helgen åt "Pushing Daisies". Måste jag vara orolig för varje stund jag inte ägnar åt att läsa om postmodern identitet?
Ett tag var jag orolig att jag inte borde gå på filmfestivalen heller, att jag inte hade tid och pengar och att jag framför allt inte borde fördriva tiden med något annat whatsoever.
Det gör jag inte längre.

torsdag

Inte igen. Nu finns det ingen vägg mellan oss och dem längre. Det är inte längre där borta.

När jag såg TV-tablån tidigare i veckan blev jag lite glad att "Elephant" skulle visas ikväll. Nu känns det inte så lite eerie.

Emily Haines And The Soft Skeleton: Nothing & Nowhere, (sendspace).

we are your friends

Gud vad MTV-galan var tråkig och tafflig och kackig. Ingen förstod vad någon annan pysslade med. Varför hade de någon slags bar där Foo Fighters skulle stå och hänga? Varför häver folk bara ur sig en massa klyschor? Vad var det för konstiga band som röstades fram att spela på slutet? Varför kändes hela grejen som Eurovision?
För all del, jag såg max första kvarten, (MTV ser dock till att alla glapp fylls i efteråt) men på den kvarten såg jag exempelvis Avril Lavigne vinna bästa album eller något sånt vilket förstås var upplyftande. Visst var det fint att Anton Abele fick "Free Your Mind Award" för allt han gjort. Men det blir väldigt mycket, (precis som debatten kring andra saker), "nu tänker vi annorlunda" och lite verkstad. MTV, som överlag är ganska ljummet inte minst vad gäller påverkan, säger att någon gjort något bra. Ok. Sen då?
Undrar dessutom om USA och amerikanska artister egentligen bryr sig om vad som händer i Europa? Förutom då de inte vinner. Som Kanye West med sin video förra året. Sedan går han och gör en video med regissörerna som faktiskt vann och hoppas få guldmedlemskap i Ed Banger records. Alltså det har han säkert, men det är lika fjantigt för det.

1997

Ung och oförstörd.