lördag

Inom loppet av någon vecka har jag ramlat över ett antal reportage i olika medier om mannen. 2000-talets man. Skildringar och bilder av män som har lite att göra med tradition och tröga ideal.
Läste först om mansideal i Bon; en lång artikel om taniga män, anorexi och hur krympande klädstorlekar är långt ifrån kvinnans domän, (delat lidande är dubbelt lidande?). DNs Karin Johannisson kommenterar Bon, utvecklar debatten om (manligt) kroppsideal och ställer det i relation till intellektualism och estetik. I finkulturen när man hjärnan, inte kroppen, menar hon, vilket i och för sig inte är uteslutande för det manliga. Väl?
Vidare såg jag nyligen ett reportage i TV4:s "Kalla Fakta" om unga män som säljer sex. En undersökning bland gymnasieungdomar visade att nästan dubbelt så många killar, 1,8%, sa att de hade haft sex för pengar mot tjejernas 1%. Ändå tänker både vi och politiker på prostituerade som kvinnor. Bengt Westerberg hade tydligen till och med skrivit att män har lättare att stänga av känslor och till skillnad från kvinnor som målas ut som offer, förenar män snarare nytta med nöje.
Jeanette Gentele skriver en kort rapport från Filmfestivalen där hon positivt beskriver två filmer som skildrar mannen på nya sätt, (dock inte "Red Without Blue"). Intressantast i detta exempel är dock kommentarerna till den artikeln.
Jag vet inte om jag menar att saker har förändrats på något nämnvärt sätt, (vilket vissa av kommentarerna till Filmfestivalartikeln också visar), men saker uppmärksammas. Vad gäller Kalla Fakta blev det förstås som mest tydligt hur man aldrig blir helt befriad från sina förgivettaganden och hur makt inte har ett kön eller en sexualitet. Det må vara ett aningen uttjatat ämne, inte vet jag. Men jag ser något hoppfullt i att saker tas upp och pratas om.
Så länge det sker som en parallell, inte i stället för.