pushing daisies

Lite Tim Burton, lite Jean-Pierre Jeunet, lite Wes Anderson, (berättarrösten). Dessutom den mest effektiva avstängningsmekanismen jag hittat för min hjärna. Just nu tilltalas jag av allt som är lättsamt, gulligt, färgglatt och så långt ifrån mörka och tragiska hemligheter så möjligt. Jag satsar på att ägna hela helgen åt "Pushing Daisies". Måste jag vara orolig för varje stund jag inte ägnar åt att läsa om postmodern identitet?
Ett tag var jag orolig att jag inte borde gå på filmfestivalen heller, att jag inte hade tid och pengar och att jag framför allt inte borde fördriva tiden med något annat whatsoever.
Det gör jag inte längre.