på mitt nattduksbord

Jag känner mig något kroppsfixerad.

onsdag. regn.

Morrissey: That's How People Grow Up (sendspace).
Snoop Dogg feat. Robyn: Sexual Eruption (sendspace).
The Tough Alliance: New York City Violence By Alvy Singer (sendspace).

in/out-group

Jäklars. Justice spelar på Debaser Medis i Stockholm. Biljetterna är slut förutom några få till biografen på ovanvåningen. Då sitter man ner, inglasad, i en biofotölj och tittar på de som dansar.
Dagen innan spelar de i Göteborg, på Trädgårn. Där finns det massor av biljetter kvar. För Trädgårn är gigantiskt. Och de har ingen jäkla biograf istället för en balkong eller något annat som gör att man kan få in fler som faktiskt kan se.
Jag är övertygad om att det är elitismen i Stockholm som spökar. Varför bokar man ett så stort band på en mindre arena i en större stad?

Det var såhär det var. Ok jag har landat nu.

ready for the floor

Mestadels känns det som att jag bor på ett lägenhetshotell. Varje morgon lyser himlen illröd bortanför Högalidskyrkan och på kvällen lyser stadens små, små ljus bortanför broarna. Vem bor såhär? Och så står A:s flygel kvar. Och jag får hans post. Som att jag vaktar lägenheten åt honom, eller väntar på att han ska komma hem. Det är inte mitt än, även om det är mina böcker, mina kaffekoppar, mina filmer. Jag sitter fortfarande med uppsatsen, inget har egentligen satt igång. Jag väntar på att poletten ska trilla ner, på att ett jättelikt bakslag ska peta mig på axeln och skrika "ahAA!"

Ska hänga på Jacobs Takeout ikväll och planen är att dra till The Touch på Berns. Får se om det blir av. Den långsamma landningen det är att komma tillbaka hit kanske byts ut mot en chock. Stockholm.
Det är onekligen ett experiment. Som att komma hem efter en lång resa. Man ser sällan vad som hänt förrän man är tillbaka. Det skulle inte förvåna mig om jag fortsätter köpa grejer på postorder och bara hänger på Rosa Drömmar, det är alldeles för många valmöjligheter här, alldeles för dekadent. Jag är inte så dekadent. Jag är snarare den som tittar på dekadensen med en öl i handen och säger "sedär, dekadens". Och så skriver jag en uppsats om det.

hollywood kills

always away

Nu kan jag räkna dagarna på ena handens fingrar. Jag gillar inte att flytta. Jag kommer från en tradition som hellre fokuserar på melankolin och nostalgin än på det som är positivt med att bryta upp. Det är ju en bra grej att bryta upp. Man vaknar till och omvärderar saker. Och jag vill verkligen flytta härifrån. Men själva packningen och allt det praktiska gör det hela så trist och sakligt. Ens liv kastas och packas ner i lådor. Väggarna rensas från bilder och jag försvinner sakta, sakta från den här lägenheten. Jag har saker att se fram emot, men jag tycker det är otäckt. Jag vet inte om Stockholm kommer välkomna mig tillbaka med öppna armar och jag har inte haft tid att förbereda mig på att jag ska tillbaka. Faktiskt ska tillbaka. Kanske är det också det faktum att mina trygga punkter försvinner ungefär samtidigt som jag kommer hem. A flyttar långt iväg. Det är ju grymt att ha honom i Berlin, men jag hade hellre haft honom här. Och så ser jag en vår framför mig där jag ska rensa ut hela mitt liv i Stockholm när mamma flyttar. Allt ska brytas upp och tas itu med. Jag är alldeles för fäst vid rutiner och det sägs ju vara bra för en. Skapar balans. Men det gör en oförmögen att möta förändringar som kommer och de kommer hela tiden.
Och så tar det samtidigt hur lång tid som helst innan lördag kommer. Det kan inte komma fort nog.

tv tv

Ok, ok, jag börjar likna en tv-krönikör på Aftonbladet, men titta på tv-serier är det enda jag orkar göra förutom att skriva till och ta bort ord i uppsatsen eller skrota runt i lägenheten och slänga gamla papper och inte börja packa. Jag har suttit hela förmiddagen idag och sett avsnitt efter avnsitt av "Party Animals" och undrar om den ibland nästan inte går om "This Life" (samma skapare btw).
Ska inte göra några fler kassa jämförelser. Se istället avsnitt 3, 5, 6, 7 och 8 här, men leta för all del upp de första avsnitten. Går också lördagar på TV8. Det är fantastiskt bra.

tv

Jag har haft en plan under en längre tid att verkligen ta mig an "The Mighty Boosh" från början och riktigt hänge mig. Men så dyker alla de andra underbara, brittiska humorserierna upp och stjäl uppmärksammheten. Eller dyker upp och dyker upp, de är ju typ två år gamla allihop och har slutat gå när jag upptäcker dem. Jag har dessutom insett att jag är fruktansvärt dålig på att jämföra det jag vill dela med mig av med passande liknelser, men "Green Wing" är lite som en brittisk version av "Scrubs". Med betoning på brittisk. Och lite som "The Office". Plus att en av killarna är han i Nescafé-reklamen som ska göra jättegott kaffe innan pianot trillar ner på honom.
Jag ska försöka kolla in "Peep Show" också, verkar vara ytterligare en serie som gått mig helt förbi. Någon som sett?

Från "Green Wing":
Classic Guy Moment.
Traffic Jam.

music for 2008

Ibland tar det tid för pusselbitar att falla på plats. Jag har haft Santogolds "Shuv It" i i-poden i säkert ett år, och när jag nu hörde "Les Artistes" fattade jag först inte att det var samma person.
Precis som med Yelle finns det typ bara M.I.A. att jämföra med, men det är inte som M.I.A. En laid-back version från Brooklyn kanske.

Santogold: Les Artistes, (sendspace)
Santogold: Shuv It John Reggare feat. Spank Rock, (sendspace)
Santogold: Creator, (sendspace)



Uppdatering: Thom Yorke som du aldrig sett honom förut.

the end is the beginning

Nu förstår jag vad grejen är med C-uppsats som alla pratat om. Det är inte den direkta stressen inför en salstenta. Det är inte ens tidspressen av en hemtenta. Det är ett långt, utdraget lidande. Speciellt som min handledare in i det sista vägrar att berätta om jag ens får gå upp med uppsatsen eller inte. Dessutom händer allt annat i mitt och mina näras liv samtidigt, precis nu, i en enda röra. Parallellt med mitt skrivande i sista minuten tittar jag på "Project Runway Canada" på YouTube för att skaka av mig all stress, vilket gör att det enda jag har i huvudet är Imans "Fashion. Isn't always. Pretty."
Om jag tar mig igenom de här två veckorna hel ska jag fira i dagarna tre.

public and private

"Our social lives are defined by the people we know. “Share” celebrates our relationships by transforming the standard and personal form of a hat to accommodate several wearers at once. This multiplication of function represents the way we integrate within social groups. A space that was invisible, but existing intuitively becomes both visible and humorous. It represents the umbrella of our everyday conversations."

Bloggen Space and Culture funderar över vad som är privat och vad som är offentligt med konstnären Jordi Canudas projekt "Share Hat".

musiken, mumin och melankolin

Om det är något man ska finna säreget med att vara född här så är det kanske att tyst vänta sig igenom 6 månader av mörker och kyla, att snarare se sommaren som en början till hösten än vintern som början till våren eller hur att vara glad alltid bär en bitterljuv eftersmak. Nu när vintern är som allra tyngst och omöjlig finns det kanske inget annat sätt att se den på än att den är en grundläggande del av en, att den ständigt formar en.
Just så som Andres Lokko skriver i SvD.


Boat Club: Warmer Climes, (sendspace).

and so it begins

Stor tillförsikt. Försiktig optimism. Hej 2008.

MGMT: Electric Feel, (sendspace).