always away

Nu kan jag räkna dagarna på ena handens fingrar. Jag gillar inte att flytta. Jag kommer från en tradition som hellre fokuserar på melankolin och nostalgin än på det som är positivt med att bryta upp. Det är ju en bra grej att bryta upp. Man vaknar till och omvärderar saker. Och jag vill verkligen flytta härifrån. Men själva packningen och allt det praktiska gör det hela så trist och sakligt. Ens liv kastas och packas ner i lådor. Väggarna rensas från bilder och jag försvinner sakta, sakta från den här lägenheten. Jag har saker att se fram emot, men jag tycker det är otäckt. Jag vet inte om Stockholm kommer välkomna mig tillbaka med öppna armar och jag har inte haft tid att förbereda mig på att jag ska tillbaka. Faktiskt ska tillbaka. Kanske är det också det faktum att mina trygga punkter försvinner ungefär samtidigt som jag kommer hem. A flyttar långt iväg. Det är ju grymt att ha honom i Berlin, men jag hade hellre haft honom här. Och så ser jag en vår framför mig där jag ska rensa ut hela mitt liv i Stockholm när mamma flyttar. Allt ska brytas upp och tas itu med. Jag är alldeles för fäst vid rutiner och det sägs ju vara bra för en. Skapar balans. Men det gör en oförmögen att möta förändringar som kommer och de kommer hela tiden.
Och så tar det samtidigt hur lång tid som helst innan lördag kommer. Det kan inte komma fort nog.