stockholm vs paris

Jag sitter och läser en artikel om Tecktonik i DN, den nya, eller rådande kanske man ska säga, klubbkulturen i Paris. Frankrikes svar på New-rave eller något i den stilen.
Detta borde vara en ganska nöjsam läsning, det är oftast kanske spännande att se folk hitta på saker som åtminstone delvis kan kännas lite nytt och inte bara blir reproduktioner av forna tider (där ens föräldrar återigen med ett grin kan kommentera med ett "det här gjorde vi redan på 60-talet"). Men jag tyckte det kändes lite trist. Jag märker att jag har lite svårt för när trender i musik/klubb/mode/dans tas till nästa nivå. Absolut, vilken annan nivå ska den tas till. Men det är någonstans här man i de flesta fall släpper och går vidare, såvida man faktiskt inte tycker om musiken (i det här fallet). I artikeln intervjuas Yelle, som verkar stå som ledstjärna för den här svängen. Hon säger att det inte spelar någon roll om rörelsen anses underground eller mainstream, den är betydelsefull för kidsen och det är det viktiga.
Ett Yelle-minne är när vi dansar till "A Cause des Garcons" på en fest i Midsommarkransen. Vad jag minns var det en massa människor som rörde sig från sida till sida och upp och ner, men inte till specifika rörelser och inte efter en uttänkt rörelse. Och vi hade nog lika roligt. Måste det alltid tas i så? Musik inspirerar, kläder inspirerar, nya koncept kan inspirera. Men är det ovärt innan det sätts i verk, döps och styrs upp?
Ska jag vara helt ärlig tycker jag det är jättekul att följa alla definitioner som flyger runt; new-rave, new-grave, goth-chic eller whatever. Som ett samtalsämne, som kommentarer på samtiden, som underhållning som man vet försvinner snart. Men jag vill inte sälla mig till en rörelse, bekänna min eviga trohet och säga mig tillhöra varken det ena eller det andra. Det är alldeles för roligt att prova och titta runt.
Det finns klubbrörelser för varje decennium, men jag tror jag reagerade lite för att det i stort är denna typ av musik jag lyssnar på, men som på något sätt också gjorde mig lite avtänd när det sattes i en kontext av dansande kids på gatan med färdiga danser och rakade tinningar. Och så tänker jag att det är så svenskt av mig. Att lyssna och veta om, men inte ta det längre än så. Och att det är skönt. Det är antagligen bara olika sätt att konsumera, men om man tittar på inslaget från fransk TV (här) blir jag inte ett dugg inspirerad. Är det tråkigt att bara vilja ha roligt utan allt det där runtom?

guess who

Liselotte Watkins gjorde den här illustrationen för en reklamkampanj för Sisley. Är det bara jag som tycker det ser ut som Noel Fielding?

Idag är det onsdag. Låt oss fira med en mp3:a! Finfin produktion av Rigas btw.
Parken: Åt Helvete Med Himlen (sendspace).

better days

Jag har migrän i ögonen. Alternativt har kroppen simulerat en 2-veckors bakfylla och fokuserat på halsen och uppåt. När jag ser en söt kille på bussen tror jag att han undrar vad det är för likblek tjej med röda ögon som stirrar. Sen reser hon sig och kan inte gå rakt.
Det är så synd, för det är så fint med sol ute, och istället för att stanna på trottoaren och vända ansiktet mot ljuset som som alla andra så skyr jag det, vänder bort ansiktet för att det värker i ögonen. Det här har jag fått för mina synder. Jag avsäger mig allt ansvar.

Le Loup: We Are Gods! We Are Wolves! (sendspace).

lördag

Simon Amstell: And then some dragons are gonna fly and put bubbles in my head? Is that how it works? You say funny words and it works, does it? Hippopotamus and juggling, is that what happens? Anyone can do that. I've got fact based jokes!
Noel Fielding: Don't make me cut the stuffing out of your pillow.
Simon Amstell: With a pair of scissors made of glitter?
Noel Fielding: No, with a motorbike made of jealousy.

change

"There is something unfeminine in independence... It is contrary to nature and therefore it offends. A really sensible woman feels her dependence, she is conscious of her inferiority... In everything that women attempt they should show their consciousness of dependence."

(Skrivet av en Mrs Sandford runt mitten av 1800-talet).

lördag

Jag försöker komma på tidpunkter eller platser som tydligt gett mig frid. Som karaktären i en oräkneliga filmer som stiger in i en kyrka och fylls av ro eller går förbi oss iväg över ett fält och långsamt försvinner ur bild. Den känslan som är så svår att fånga, inte minst för att den är så pretentiös. Inte ens när vi har den tillåter vi oss den, för den är klyschig och snabbt bortviftad, till och med ensamma framför den fjantiga filmen där de får varandra på slutet eller vad det nu är som gör en blödig.
Men den är så skön emellanåt. Så lugn och tröstande. Som att man själv är med i filmen och är den som försvinner över fältet utom synhåll. Som i Eric Malmbergs Söndagskonsert (sendspace).

lika som bär?

Idol-Ola och Skins-Maxxie.

playlist v. 7

Hercules & Love Affair: Blind Frankie Knuckles Remix (sendspace).
Everyday Sensations: We Are The Talk Of The Town (sendspace).
Orange Juice: Rip It Up (sendspace).
Sebastian Tellier: Divine (sendspace).
Lykke Li: Dance Dance Dance (sendspace).

Förtärs förslagsvis med vanilj och chokladglass gratis från Icas huvudkontor.

landet

Tydligen stod enligt polisen över 6000 i kö till en lokal som tog drygt 1000. Folk sprang från överfulla tunnelbanor. Folk välte staketen och skar sig blodiga när de försökte planka från baksidan. Folk började bråka med varandra i kön.
Vi hann in före allt det där. Konstigt nog var det lite som en stor ballong där luften gick ur när man väl kom in. För mycket. Som en jättestor inomhusfestival, med köer överallt och ett ständigt vandrande och bortappande. Och såna där snajdare med solglasögon inomhus.

akademisk humor

Ur "How to speak and write Postmodern":

"First, you need to remember that plainly expressed language is out of the question. It is too realist, modernist and obvious. Postmodern language requires that one uses play, parody and indeterminacy as critical techniques to point this out. Often this is quite a difficult requirement, so obscurity is a well-acknowledged substitute. For example, let's imagine you want to say something like, ``We should listen to the views of people outside of Western society in order to learn about the cultural biases that affect us''. This is honest but dull. Take the word ``views''. Postmodernspeak would change that to ``voices'', or better, ``vocalities'', or even better, ``multivocalities''. Add an adjective like ``intertextual'', and you're covered. ``People outside'' is also too plain. How about ``postcolonial others''? To speak postmodern properly one must master a bevy of biases besides the familiar racism, sexism, ageism, etc. For example, phallogocentricism (male-centredness combined with rationalistic forms of binary logic). Finally ``affect us'' sounds like plaid pajamas. Use more obscure verbs and phrases, like ``mediate our identities''. So, the final statement should say, ``We should listen to the intertextual, multivocalities of postcolonial others outside of Western culture in order to learn about the phallogocentric biases that mediate our identities''. Now you're talking postmodern!"

Jag är 25 going on 45.