lördag

Jag försöker komma på tidpunkter eller platser som tydligt gett mig frid. Som karaktären i en oräkneliga filmer som stiger in i en kyrka och fylls av ro eller går förbi oss iväg över ett fält och långsamt försvinner ur bild. Den känslan som är så svår att fånga, inte minst för att den är så pretentiös. Inte ens när vi har den tillåter vi oss den, för den är klyschig och snabbt bortviftad, till och med ensamma framför den fjantiga filmen där de får varandra på slutet eller vad det nu är som gör en blödig.
Men den är så skön emellanåt. Så lugn och tröstande. Som att man själv är med i filmen och är den som försvinner över fältet utom synhåll. Som i Eric Malmbergs Söndagskonsert (sendspace).