stockholm vs paris

Jag sitter och läser en artikel om Tecktonik i DN, den nya, eller rådande kanske man ska säga, klubbkulturen i Paris. Frankrikes svar på New-rave eller något i den stilen.
Detta borde vara en ganska nöjsam läsning, det är oftast kanske spännande att se folk hitta på saker som åtminstone delvis kan kännas lite nytt och inte bara blir reproduktioner av forna tider (där ens föräldrar återigen med ett grin kan kommentera med ett "det här gjorde vi redan på 60-talet"). Men jag tyckte det kändes lite trist. Jag märker att jag har lite svårt för när trender i musik/klubb/mode/dans tas till nästa nivå. Absolut, vilken annan nivå ska den tas till. Men det är någonstans här man i de flesta fall släpper och går vidare, såvida man faktiskt inte tycker om musiken (i det här fallet). I artikeln intervjuas Yelle, som verkar stå som ledstjärna för den här svängen. Hon säger att det inte spelar någon roll om rörelsen anses underground eller mainstream, den är betydelsefull för kidsen och det är det viktiga.
Ett Yelle-minne är när vi dansar till "A Cause des Garcons" på en fest i Midsommarkransen. Vad jag minns var det en massa människor som rörde sig från sida till sida och upp och ner, men inte till specifika rörelser och inte efter en uttänkt rörelse. Och vi hade nog lika roligt. Måste det alltid tas i så? Musik inspirerar, kläder inspirerar, nya koncept kan inspirera. Men är det ovärt innan det sätts i verk, döps och styrs upp?
Ska jag vara helt ärlig tycker jag det är jättekul att följa alla definitioner som flyger runt; new-rave, new-grave, goth-chic eller whatever. Som ett samtalsämne, som kommentarer på samtiden, som underhållning som man vet försvinner snart. Men jag vill inte sälla mig till en rörelse, bekänna min eviga trohet och säga mig tillhöra varken det ena eller det andra. Det är alldeles för roligt att prova och titta runt.
Det finns klubbrörelser för varje decennium, men jag tror jag reagerade lite för att det i stort är denna typ av musik jag lyssnar på, men som på något sätt också gjorde mig lite avtänd när det sattes i en kontext av dansande kids på gatan med färdiga danser och rakade tinningar. Och så tänker jag att det är så svenskt av mig. Att lyssna och veta om, men inte ta det längre än så. Och att det är skönt. Det är antagligen bara olika sätt att konsumera, men om man tittar på inslaget från fransk TV (här) blir jag inte ett dugg inspirerad. Är det tråkigt att bara vilja ha roligt utan allt det där runtom?